Aldrig är man riktigt nöjd

Ni måste väl också ha hört det?
Hur det växer så det knakar där ute?
För plötsligt, i ett enda huj, är sommaren över oss.
Plusgrader i massor (ja tjugo är mycket i en del sammanhang), strålande sol och så ska det fortsätta, lovar meteorologerna.
Då så.

Då borde vi väl vara nöjda, eller hur?
Ack nej. Så enkelt är det inte. Jag måste hört det tio gånger i dag:
-Nu går det alldeles för fort. Våren tar slut innan den hunnit börja.
Jo det är klart. Vitsipporna får inte tid att stå där i all sin härliga glans eftersom de drabbas av värmeslag. Inte en enda blåsippa har jag hunnit se, det känns tomt. Krokusarna slokar, vårlöken svimmar, påskliljorna kroknar, tulpanerna tar i för fullt – och tar slut.

Men då kommer ju häggen. Björkens musöron vecklas ut. En massa annat grönt exploderar rakt i våra uppåtvända ansikten, i bästa fall med solskyddsfaktor 25 försedda. Det är bara att tacka och ta emot – pessimisten kan ju alltid komma ihåg, att just i dag kan vara årets enda sommardag…

Jag ser folk med picknickkorg, folk som grillar, barbenta flickor, barbröstade gossar, tanter som plockat fram vita vantar och lilla sommarhatten. De som fortfarande envisas med täckjacka ser svettiga ut och ångrar rimligen sitt klädval.
Skatorna utanför mitt fönster jobbar febrilt på att bygga ut sitt bo – tänk att fåglar bor i flervåningshus! Det verkar rent av som om svanen lagt sina ägg, för det är bara Herr Svan som majestätiskt simmar förbi längs strandpromenaden.

Visst borde en sådan sol-och-värme-vän som jag vara fullständigt nöjd och belåten en dag som denna?
Inte då.
För jag ska just packa väskan för en liten resa. Det bär iväg till London. Och vad har väderkartan att berätta om detta resmål? Jo, att medan man här hemma kan skaka skrynklorna ur shortsen och knyta bikinin, så utlovas regn i nästan hela England. Inte bara på lördag, utan på söndag också. Ända upp i norra Sverige blir det fler plusgrader än engelsmännen kommer att kunna mäta upp.

Där ska jag gå och huttra lite smått under mitt paraply och tänka på alla mina grannar som välmående vältrar sig i gröngräset och smuttar på rosévin.
Vad är väl det sjudande livet i en världsstad mot det?
Aldrig är man riktigt nöjd.

Copyright Klimakteriehäxan