Städrock

Solens strålar är obarmhärtiga så här års.
Dammlager som alls inte gjort något väsen av sig på evigheter blir plötsligt upplysta som hade de huvudrollen på Kungliga Dramatens stora scen.
Fönstren har en beläggning som är kvar sedan i vintras.
Krukväxterna ser ut som om de är gjorda av siden och sammet, trots att de är alldeles äkta och väntar på vatten och gödning.

Det finns inte så många undanflykter att de räcker.
Vi måste städa.
Kommer ihåg en annan vår när solen inte över huvud taget lyckades tränga igenom köksfönstret. Jag tog mig i kragen och putsade – med diskmedel och varmvatten, ni vet väl att det är det proffsputsarna använder?
Skillnaden blev brutal. Jag var stolt och nöjd.

Följande morgon kom en nyvaken liten dotter ut till frukostbordet. Hon tvärstannade, höll upp handen till skydd för ögonen och sa förundrat, nästan lite anklagande:
-Men mamma, vad har du gjort? Man blir ju alldeles bländad!
Då fattar ni hur skitig rutan var, eller hur?
Nästan lika illa är det nu. Och det finns inte fler bortförklaringar.
Men det finns i alla fall lite hjälp: städrock.

För många år sedan var det framför allt en bestämd låt som jag städade till, taktfasta tag med moppen eller trasan. Det var Francoise Hardy, jättepoppis ung fransyska på 70-talet, som sjöng ”Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c’est etre heureux…”. Textraden betyder ”alla killar och tjejer i min ålder vet precis hur det är att vara lycklig” och den hade fastnat i min hjärna. Så när städattiraljerna kom fram åkte Hardy-lp:n på skivspelaren och sedan gick det – ja, som en dans, får man väl säga. I mitt uppvispade dammoln klev jag omkring och ylade med på bristfällig skolfranska. Pick up-en fick jag flytta tillbaka, oavbrutet, till rätt spår. Lycklig? Mjaaa… men det funkade i alla fall.

Det finns bra musik att städa till fortfarande. Fast ett problem är att städrock inte är kompatibelt med dammsugning. För visserligen ska städrocken gå på hög volym, men att överrösta dammsugaren? Nej, det törs vi som bor i flerfamiljshus inte.
Men man får ju dammsuga ändå, hur trist det än är.

När vår förstfödde var baby började han ofelbart att storgråta så fort dammsugaren kom fram. Han var helt enkelt jätterädd för det brummande monstret. Egentligen tror jag att han fått det med generna i rakt nedstigande led, för hans pappa har också genom åren gärna markerat ett visst avståndstagande, även om det inte gått så långt som till tårar.

Nej, dags för lite städning, plockning, putsning.
Dagens städrock?
Jag tror jag börjar med Totta Näslund. Sedan blir det lite Carole King och så kanske Robyn också, om jag inte kroknat innan dess.
Men i sanningens namn är det väl så, att städsituationen här hemma är sådan att dammet räcker till hela skivsamlingen.
Det kan man verkligen kalla städrock. En helkväll i upptempo med skurborste och tvättsvamp.

Copyright Klimakteriehäxan