Bärbar teater

Radioteater är en väldigt trevlig konstart som lätt glöms bort. Den ersätts naturligtvis ofta av annan lyssning som är lätt att bära med sig, i en MP3spelare eller vad man nu kan ha för teknisk pryttel.
Förr i världen, på transistorradions tid, var radioteater mitt ständiga sällskap speciellt på sommaren. En eko-sändning var förrätten, en pjäs huvudrätten och lite musik blev efterrätten, allt packat i picknickkorgen, så att säga, och avnjutet på någon lämplig grön plätt.

En superhöjdare på 90-talet var ”Hundsjöviken”, en dramaserie i femminutersavsnitt som sändes 7.55 på vardagsmorgnarna i P1. Det hände att jag blev sittande i bilen på parkeringsplatsen för att inte missa slutminuten, vilket i sin tur ledde till att jag kom tre minuter för sent till min arbetsplats – men det var det värt!

Jag har saknat en uppföljare till ”Hundsjöviken”, men inte upptäckt någon. Förrän nu, men då kommer den från BBC Radio och är på engelska: ”Ladies of Letters”, en muntlig brevväxling med rader av poänger.
Boxen med de brevskrivande damerna fick följa med hem från London när jag var där, och nu har jag fnissat och aha-at mig igenom alla tre cd-skivorna.

Det handlar om två inte helt unga kvinnor och deras bekantskap, som undan för undan djupnar till en vänskap, starkt liknande hatkärlek. De kan inte vara tillsammans - men heller inte vara utan varandra. Vera och Irene är försedda med vassa tungor, de bråkar ideligen, konkurrerar om tillgängligt manligt sällskap och baktalar inte sällan varandra. Vem av dem är egentligen mest begiven på en liten kvällsdrink för mycket? Vem av dem är bäst i farmors/mormorsrollen? Och när Vera skickar en klänning till Irene med kommentaren att sömmarna säkert går att släppa ut svarar Irene, att när plagget fått rätt storlek räckte det överblivna tyget till flera andra plagg, om än i barnstorlek. Allt redovisat som snigelpost, eftersom damerna vägrar dator.

"Ladies of Letters" går att beställa på nätet, om någon skulle tända. Lou Wakefield och Carole Hayman heter upphovskvinnorna, och de brevskrivande damerna har förlängts till nya säsonger, så numera lär de också skriva e-post...

Irene, som hamnar i Australien där hennes dotter finns, har ibland svårt att sova på nätterna. Då skriver hon dikt – rimmad vers, fast kanske inte precis stor poesi, som hon skickar till Vera. Som den här:

Reflections in the dead of night

Looking up at the cold black sky
I see my life and I wonder why
Why did I do that?
E.g. why did I buy that hat?
It looked so pretty in the shop
with bows aquiver, brim aflop
What happened on the way back home
to change it to a shapeless dome?
And isn´t that a lot like life
when you cut it apart with a surgeons knife
How oft do we rush after new fools´ gold
in stead of treasuring the trusty old?

Strax efter att jag hört den där dikten köpte jag en vidbrättad solhatt på rea, trots att jag absolut inte är någon hattmänniska.
När jag steg ut ur affären började det ösregna.
Så jag vet exakt vad som hände ”on the way back home / to change it to a shapeless dome”.
Ibland är teater mer bärbar än hatt.

Copyright Klimakteriehäxan