Penséer och tankar

När solen krupit runt husets hörn och en behaglig eftermiddagstemperatur tar över från solgasset ger jag mig i kast med vår balkong.
Det har blivit väldigt lite gjort där i år. Bara några utslängda krukväxter som inte hunnit dö inomhus, några tagetes jag fått i present. Inga frön, ingen tomatplanta, ingen solros.
Men penséer, självklart.

Penséer i alla färger och storlekar hör försommaren till. De kan stå i stora eller små krukor, får de bara lite vatten då och då så blommar de snällt med ständigt nya knoppar.
På ett villkor. Att de blommor som skrumpnar ihop plockas bort innan plantan tar kraft åt att göra frön.
Det är en lärdom jag aldrig glömmer.

Jag hade inte insett vikten av att vårda mina penséer förrän Lena kom när sommaren var som fräschast. Hon var en härlig vän, kanske min allra bästa. Vi hade känt varandra i trettio år, men hon blev utlandssvensk, jag stannade kvar. Det spelade ingen avgörande roll, vi höll kontakten, och den var av det där slaget som klarade sig utan dagliga inspel. Månader kunde gå utan att vi hördes – och så, när vi tog kontakt igen, var det som om ingen paus hade förekommit alls.

Ibland kom hon hem till Sverige, fast inte var det så ofta. Jo, sin 50-årsdag valde hon att tillbringa här, i januarisnö och vinterkyla. Hennes bror ordnade överraskningskalas, alla var glada – gladast förstås festföremålet själv.
Men inte lång tid därefter konstaterades det att hennes bror hade drabbats av cancer. Och det var angrepp av det elaka slaget. Hans prognos var dålig, hans förväntade livstid plötsligt mycket kort.

Då kom Lena. För även om också kontakten med brorsan tidvis kunde vara sporadisk, så gällde det samma som med mig: relationen var aldrig bruten, inte ens hotad. Ett eller annat uppehåll betydde inget, alla hade sina egna liv med egna problem och glädjeämnen, de kunde delas när det passade, men det behövdes ingen daglig rapport. Syskonkänslan fanns där.

Lena bodde hos oss, det var alldeles självklart. Precis lika självklart var det för henne att röka sina invanda cigarretter på vår balkong, aldrig inomhus, oavsett väder och vind.
Det var då, i samband med rökningen, som hon ansade mina penséer.
En vecka försvann vi åt annat håll och Lena ”vaktade huset” när hon inte besökte sin bror och försökte muntra upp honom med någon maträtt han kunde tänkas längta efter, en kassettbok han kanske skulle vilja höra, en promenad han kanske kunde orka om han fick stöd och sällskap.

När vi kom hem tog hon med mig ut på balkongen och gav mig en föreläsning.
-Du måste ta hand om penséerna, sa hon och visade i vilket stadium man bestämt kunde säga att blomman hade gjort sitt och var färdig att nypas av.

Lena kom aldrig mer på besök. Hon fick själv cancer och sedan vi ansade balkonglådan tillsammans sågs vi aldrig mer öga mot öga.
Men varje år när jag satt mina penséer tänker jag på henne när jag går där och nyper. Så att det blir nya blommor. Blommor till Lena. Som själv var en blomma som nöps av alldeles för tidigt.

I dag ser jag också att Familjen Svan redan har förlorat en unge. Nu är det bara sex dunbollar som simmar efter de stolta föräldrarna. Vad kan ha hänt den sjunde? Det får vi aldrig veta.
Det sägs att svanar har ett familjeliv som påminner om människans.
Ser deras sorg och saknad också likadan ut?

Copyright Klimakteriehäxan