VM i sudoku

Det är dags för världsmästerskap i suduko på nätet, för allra första gången.
Och jag har fått en personlig inbjudan att delta.
Vad sägs om det?
Jag tycker mig höra applåderna, om än på avstånd. Tack!
Tänk ändå – att bli ombedd att ställa upp i ett VM!

Men det låter förstås betydligt häftigare än vad det är.
För ett år sedan anordnade Svenska Dagbladet det första svenska mästerskapet i konsten att lösa sådana där japanska sifferpussel. Och eftersom jag tidigt blev rejält biten av den där flugan tvekade jag inte, utan loggade glatt in på tävlingssajten och satte igång.

Det skulle gå fort, det var tanken.
Den som löste flest sudoku på en timme vann.
Tävlingsnerverna väcktes. Men jag fastnade totalt redan vid andra spelplanen. Jag är en noggrann sudoku-lösare, kollar alltså steg för steg att jag inte dubblerat eller glömt någon siffra. Vilket är bra för att minimera de där retfulla ögonblicken när man har två rutor kvar och alltihop visar sig vara fel. Men i tävlingssammanhang är sådan noggrannhet förmodligen bara ett hinder.

Jag var naturligtvis inte snabb nog, långt därifrån. Kom inte ens vidare till andra omgången.
Vann SM gjorde en då 16-årig kille, Hans Edward Gennow från Sollentuna, som antagligen vid första ögonkastet såg hur alltihop skulle bli och sedan bara hade att fylla i de tomma rutorna.

Den som nu kvalar in till VM-finalen får åka till London och satsa på slutseger den 15 oktober.
Vägen dit är inte spikrak – den här gången handlar det inte bara om att vara snabb, man tävlar också med andra som håller på med exakt samma spelplan samtidigt, det kallas MultiPlay och gör saken ännu mera stressig.

Själv tackar jag så mycket för invitationen (den gick ut till alla som ställde upp i fjol), men tyvärr kan ni nog inte räkna med mig bland den halva miljon deltagare man räknar med ska ställa upp.
För en gångs skull erkänner jag mig slagen på förhand.

Copyright Klimakteriehäxan