Bloggen - en monolog för 2000-talet

”Att vara eller inte vara…”
Om Hamlets monolog skulle ha skrivits idag skulle den klassiska frasen ha ersatts med ”Att blogga eller inte blogga, det är frågan”.
För vad är de allra flesta bloggar egentligen om inte en enda lång monolog om livet?
2000-talets sätt att bekänna sina glädjekällor och sina brister, med stort engagemang och total inlevelse. Samt ett visst mått av självcentrering, förvisso.

Publiken är i stort sett okänd, ja den saknas helt och hållet för många bloggare, men den som ändå hittar till en blogg är så gott som alltid inviterad att kommentera. På så vis erbjuder bloggandet en röst även åt den som inte valt att starta en egen dagbok på nätet.
Fast det är det nästan ofattbart många som gör.

En brittisk undersökning som publicerades i oktober konstaterade, att i stort sett var tionde internet-användare också har en egen blogg. Jag vet inte hur den svenska siffran kan tänkas se ut, men att många bloggar flitigt, det är ju lätt att konstatera. Över 7000 personer anmäler sina inlägg (pingar) på nyligen.se, och tjejblog.com, där bara kvinnor får pinga, har 1555 aktiva bloggare.
Och den som trodde att bloggning skulle vara en aktivitet förbehållen tonåringar som redan chattat i åratal, den trodde rejält fel, det är vi många som är bevis för.

I dag är bloggarna både unga och gamla. De är aktiva politiker, författare, makthavare, lärare, män och kvinnor, engagerade i såväl samhällsfrågor som ämnesområden som mat, mode och barnuppfostran. Plus något hundratal (tusental?) andra ämnen.
Att dagstidningarna startat medarbetarbloggar har varit ett av de etablerade massmediernas sätt att ta upp konkurrensen. Och bloggare svarar ibland med egna ”avslöjanden” som kan ge eko, då kallas det plötsligt medborgarjournalistik…

Enstaka bloggare blir ”upptäckta” och får sin blogg utgiven i bokform, något som för många av oss framstår som (nästan) den högsta lyckan på jorden. ”Belle de Jour” var en tidig sådan, en dagbok skriven av en anonym prostituerad i London. En annan anonym skildring av brittiskt vardagsliv skrivs av en polis under pseudonymen PC Copperfield. Han drog efter en tid en halv miljon dagliga besökare, och det blev förstås en succé också i bokform. Här i Sverige har Supermamman.se blivit bok inte mindre än två gånger, plus en gång som Tjocka Tanten, innan Hillevi Wahl nu etablerat sig som ”riktig” författare med den självbiografiska och gripande romanen ”Kärleksbarnet”, en av höstens bästsäljare.

Ibland hamnar ett företag i skottgluggen när en ilsken bloggare går till attack om någon oförrätt. Dataföretaget Dell fick en egen anti-blogg (Dell Hell) emot sig och den har inte tystnat, trots att företaget lagt ner en hel del energi och möda. Där kan läsarna berätta sin egen historia om dålig service eller andra problem. Sajten lär ha minst 10 000 besökare om dagen.

Dit har vi det långt, vi som bloggar i all enkelhet och på ett litet, udda språk dessutom. Högste chefen på Google, Eric Schmidt, har iskallt konstaterat det vi som sitter och häckar vid våra laptoppar inte vill tänka på: "De allra flesta bloggar har EN läsare – och det är bloggaren själv”.

Då är frågan hur sorgligt det egentligen är?
Kanske är en av bloggandets stora fördelar att man hämningslöst kan lätta på trycket? Att det är en sorts terapi, långt billigare än det kortaste besök hos en terapeut? Och att varje inpetad synpunkt, varje noterad sidvisning bara är bonus?

Efter detta, gott folk, inser ni att det sitter fint med en liten kommentar här nedan. Så att jag inte behöver känna mig alldeles ensam här i bloggosfären.
I´m only a click away, som det brukar heta…

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: The Daily Telegraph