Ett duschminne

Ibland kan det bli kö i badrummet.
Ingen lång kö, för all del. Men ändå en viss väntetid.
Så när jag klev ur duschen stod dottern där på frottémattan och trampade, ivrig att bli blöt över hela kroppen.

När hon var klar stod jag fortfarande framför spegeln och petade i ansiktet.
-Mamma, kan du ge mej en handduk! bad hon.
Självklart.
Jag tog hennes stora badlakan från kroken och skulle just räcka det över kanten på karet när jag ändrade mig.

I stället la jag handduken runt min stora flicka, gnuggade henne på ryggen och gav henne en kram.
Hennes ansikte sprack upp i ett brett och vackert leende (hon har ett väldigt fint och generöst leende, min dotter).
-Precis som när jag var liten, sa hon.
Å! Hon kommer ihåg!

Varje gång hon skulle upp ur karet följde vi en speciell procedur, en kort men gosig stund med varm kram och doft av nybadat, tvål och schampo och ljuvlig unge.
Fast nu var det en skillnad.
-Du brukade alltid lyfta mig över på golvet, det hörde till, påminde dottern.
Jo visst – men en omöjlighet i dag, när hon är längre än mamma och som 18-åring definitivt lite tyngre än 5-åringen.

Jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg det där ögonblicket. Det är jag inte. Hon minns också.
Det ska jag inte glömma.

Copyright Klimakteriehäxan