Det ringer, det ringer... skynda dig att svara!

”Det ringer, det ringer – skynda dig att svara! Säg, vem kan det vara?”
En äkta Povel Ramel-hit från tiden långt före mobiltelefonerna.
På den tiden hann man alltid svara, eftersom den som ringde sällan gav upp i första taget. Fanns det en växeltelefonist emellan väntade hon eller han säkert gärna också, ville väl veta om den det ringde hos var hemma eller ute på andra äventyr, kanske.

Faktiskt är det så att när jag var liten var vårt telefonnummer tvåsiffrigt. En femma och en trea.
”Fem-tre” svarade man.
Närmsta grannen, som hade varit med sin tid och skaffat telefon innan vi flyttat in i området, hade bara ”tre”. Nästa granne hade ”etta-tvåa” men det utlästes ”tolv”, helt utan logik men så var det.

Och det råkar till och med vara så att jag har kopplat sådana där samtal själv, i en urgammal växel som nu har varit museiföremål väldigt länge. Man pluggade i när folk ville ringa och drog ur när de hade pratat färdigt, man kunde tjuvlyssna – men det var förstås väldigt förbjudet. Det var en släkting som jobbade åt Televerket, som det hette, med ett av Sveriges sista manuella växelbord, och vi barn slogs om att få vara inne i det allra heligaste, bland plupparna och snörena och knapparna som ”gjorde att ringsignalerna hördes”.

Så en dag befann vi oss vara ”automatiserade”, uppe i riktnummer plus femsiffrigt, i dag sexsiffrigt. Det var mycket då - men vad är det att tjafsa om, nu när varje mobil har tio siffror att memorera?
Det går ju inte, det har vi väl nästan alla upptäckt. Det behövs ju heller inte, eftersom mobilerna är så beskaffade att de minns åt oss. Vilket i mitt fall har lett till att jag fortfarande är ytterst osäker till och med på mina barns mobilnummer, som det faktiskt skulle vara praktiskt att ha lagrade i det alldeles egna minnet.

Men automatiken innebär också att den som ringer till en mobil inte bestämmer hur många signaler som går fram. Och hur jag än knappat på de olika telefonmodeller jag avverkat har jag aldrig lyckats programmera det så att det får ringa tillräckligt länge, innan den automatiska svararen slås på.

För jag hinner ofta (oftast?) inte svara. Trots att jag har dokumenterat god hörsel. Min mobil vibrerar dessutom. Och blinkar, i flera färger. Men alla dessa signaler, dels de som finns i själva apparaten, dels de man kan hämta hem på nätet, de funkar inte på mig.
Inte sedan jag hade ”Baby Elephant Walk” på en urgammal Nokia har jag hört att det ringer, kan jag påstå (OK, med en lätt överdrift).

Nu är det så snyggt ordnat att det finns hur mycket som helst att välja på. Ibland låter det som musik, ibland är det ett barn som ropar, ibland är det signaturen till ett favoritprogram i radio eller tv, ljudet stegras, det finns gammaldags ringsignaler som de vi lystrade till på den tvåsiffriga tiden.
Men jag hittar inte min melodi, den som ofelbart får mig att lyssna och svara.

Fast det är klart, det finns en komplikation till.
Den stavas h-a-n-d-v-ä-s-k-a.
För nere i dess djup kan väl vad som helst klinga ohört, om sanningen ska fram. När jag väl kommer på att det där konstiga ljudet i min närhet faktiskt kommer ur min egen väska startar den hysteriska sökningsproceduren. Jovisst finns det mobilfack, men varför har ingen lärt mobilen att den ska stanna där?

Och just när man står där med en hög av hårborste, myntbörs, läppstift, några komihåg-lappar, lite kvitton, plånbok, pennor och diverse annat nödvändigt framför sig – ja just då, när allt har hivats upp ur väskan i raketfart – då har det ringt klart. ”Missat samtal” står det på displayen, och det känns som att hela telefonsystemet flinar elakt. Står det dessutom ”dolt nummer” vet man inte alls vem som försökt få kontakt heller, fast det var kanske inget viktigt trots allt.

Men jag slås av en tanke: kan man få in Povels ”Det ringer, det ringer” i mobilen? Och då menar jag HELA låten. Den bör väl hålla på i sisådär tre-fyra minuter.
Då kanske till och med jag hinner svara innan det är för sent.
Å andra sidan hinner väl den som ringer lägga på.
För det vet man ju: mobilen är ett snabbt sätt att kommunicera för dagens moderna människa, som sällan begåvats med särskilt mycket tålamod.

Copyright Klimakteriehäxan