Konsten att ljuga

Man ska inte ljuga. Det är fult.
Det fick jag nogsamt lära mig som barn.
Det har jag försökt pränta i mina ungar.
Och faktum är att jag ljuger inte. Är helt enkelt urdålig på det, även när man ibland starkt känner att en s k vit lögn vore på sin plats och skulle kunna mildra ett tråkigt budskap.

Någon klok människa har sagt, att den som ämnar klämma ur sig en lögn ska framför allt ha ett väldigt bra minne.
Annars är risken att alltihop trasslar till sig, det går inte att veta vem som fått höra vad, en redan besvärlig situation kan bli ännu krångligare. Men det gäller förstås folk som sätter ljugandet i system, gör det till en konst, nästan.

Vad var det då som fick mig att haspla ur mig fem påståenden om mig själv här på bloggen, när kravet var att ett skulle vara falskt? Ja, inte vet jag. Brist på inspiration, kanske.
Eller är det rent av så att jag innerst inne väldigt gärna skulle vilja kunna ljuga, utan att bli avslöjad förstås?

Detta lilla experiment bevisar i alla fall hur oduglig jag är som lögnhals.
Faktum är att jag hade knappt tryckt på ”publicera” när jag började ångra mig, men så fanns första kommentaren blixtsnabbt på plats… med rätt svar till råga på allt... och ni vet hur det är: den som sig i leken ger osv.

Låt mig i alla fall försäkra er att jag inte tänker lämna ut Sjögrens nummer. Om något äkta fan skulle se detta, menar jag.
Presidenten är död sedan länge, sparken fick jag för några år sedan och märkliga tillfälligheter föste mig in i en Nobelpristagares tjäll.

Min lögn består i det där bilköpet. Varför gissade ni på det, nästan allihop? Jag borde verkligen skaffa en ny bil, och att det ska vara en av miljövänligare sort är alldeles glasklart.
Men nu tror ni väl att jag far med osanning igen och helst vill ha en riktig bensinslukare som skitar ner hela Stockholms innerstad.
Nä, det tror ni ju inte.
För jag är ju helt enkelt urusel på att ljuga. Det är fult också.
Så sant som det är sagt.

Copyright Klimakteriehäxan