Prestationsångest och självförtroende

En väninna har en härligt glad nyhet: Äntligen ska hon få ha en egen utställning av sina saker.
Hon målar, hon är en begåvning på att uttrycka sig också i textil, hon skriver. Jättefina saker i alla kategorierna tycker vi som sett något under dess tillblivelse, eller som rent av fått ett handmålat kort till jul.

När inbjudan till vernissagen - på ett "riktigt" galleri - damp ned i min e-postlåda svarade jag naturligtvis blixtsnabbt och gratulerade, med ett ”äntligen” tillagt. Och så undrade jag om vi inte hinner ses dessförinnan ändå, det var länge sedan sist och jag tycker det vore trevligt att stråla samman snart igen.
Men nej, hon hinner inte.
”Jag håller på att explodera av stress och prestationsångest”, skriver hon som förklaring.

Är det inte märkvärdigt?
Att en positiv sak så ofta byts ut mot oro, stress och ångest? Visst känner ni också igen er? Framför allt drabbas tjejer av detta, tror jag.
Ena stunden känner man sig rätt nöjd, törs t o m tycka att man gjort något bra – och sekunden efteråt har Luther dunsat ner på axeln och börjat muttra att så värst märkvärdigt är det där väl ändå inte... eller hur??? Nog gör andra liknande saker fast bättre? Hade inte du också kunnat göra lite mer, lite snyggare, lite fortare, lite häftigare?
Det kan gälla en arbetsuppgift på jobbet, något du uträttat hemma, en tjänst du bjudit någon på eller kanske något så trivialt som en bloggtext.

Jag svarar min konstnärsväninna igen: ”Var förvissad om att dagen efter vernissagen kommer du att vara helt slut. Och då menar jag HELT SLUT. Men med största sannolikhet kan du tillåta dig att vara det – och vara väldigt nöjd med vad du åstadkommit.”
Hoppas hon tar det till sig, men säker är jag inte.
Självförtroende är något som oftast innehas av den som inte förtjänar det.
Tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan