I kristallkulan

Jag har just skådat in i framtiden.
Det borde inte kännas chockartat, men det gör det i alla fall. Allt hände i omklädningsrummet efter gympan. Där stod vi, i varierande stadium av påkläddhet, eftersvettning och duschdimmor, när nästa gäng droppade in.
Någon sorts seniorpass skulle ta vid.

Och plöstsligt förändrades konversationen. Inget mer gnöl om besvärliga dagisfröknar, trotsande tonåringar eller fnitter kring helgens partyplaner.
Nej. Nu handlade det om Framtiden, rent konkret.
Den framtid som, försök förtränga det om du kan, väntar på de flesta av oss.
Glosorna som studsade mellan klädkrokarna var alla av den deprimerande sorten.

-Knäna, sa en.
-Jag ser mycket sämre, sa en annan.
-Det är bara bra när man står framför spegeln, sa nästa.
-Rynkorna, ja, sa kompisen, färre blir dom inte. Bara djupare.
-På ryggen också, fyllde någon i.
-Bara på det senaste året känner jag hur jag åldrats.
-Måste sätta mej, har lite svårt med balansen, de där kristallerna du vet, kom nästa med.
-Järnvägars, sa hon som dristat sig upp på vågen, där satt semlorna.
-Ja dom lär du inte bli av med i brådrasket, sa en annan – var det skadeglatt? Kanske.
-Och jag som alltid tränat och hållit mig i form, tyckte en vithårig dam.
-Där ser du, sa klädskåpsgrannen, det har du inget för.
-Nu tar det emot redan i trappan.
-Avgångsvederlag, finns det? undrade en svinrygg högt.
-Ja mycket till pension blir det inte.
-Jasså, dog hon? hördes från hörnet.
-Nä, hon blev änka.
-Tror jag ska se mej om efter ett lugnare pass, sa en som såg allmänt lidande ut.
-Artros, sa en som dittills inte yttrat sig.

Vid det laget höll mitt huvud på att gå i bitar. Jag hade fått mer än jag tålde.
Denna upplevelse av att skåda i kristallkulan var i tuffaste laget, och helt utan förvarning kom den också.

Ut. Jag måste ut. Bort från denna framtidsvision som bär sannolikhetens prägel, hur man än vänder sig.
Slängde ner mina prylar i väskan och drog. Med droppande hår och skorna fortfarande i handen rusade jag till dörren, på rymmen från framtiden.
Fast även om man springer både fort och länge lär den komma i kapp en.
Precis som i kristallkulan.

Copyright Klimakteriehäxan