Att stå på näsan

Det finns tillfällen när man känner sig dummare än annars.
Och det finns ögonblick när man måste tacka sin lyckliga stjärna. Dessa båda händelser kan rent av sammanfalla.
Dessutom kan man råka ut för de där millisekunderna när man minst anar det.

Så här var det: skulle gå in i en hotellobby härförleden.
En alldeles vanlig lobby. En öppen glasdörr leder rakt in mot receptionen, där en lagom entusiastisk man i yngre medelåldern tar emot gästerna, lagom entusiastiskt är ordet som helt korrekt kan tolkas som lätt ironi.

På fötterna hade jag sandaler med öppen tå – av Ecco-typ, inget sexigt högklackat och svårmanövrerat på italienska eller så.
Och på entrétrappan ligger en ganska tjock och ganska platt röd matta.
Hur jag nu bar mig åt kan jag omöjligt lista ut, men mattans kant kröp in i min sko, mellan tårna och sulan. Där bet den sig kvar.

Jag, som ofta rör mig ganska snabbt, satt fast med foten medan resten av kroppen fortsatte framåt i full fart.
Som en kraftig torped (likheterna är många) plöjde jag rakt ner i det skrovliga stengolvet. Med nästan först, som ville jag bevisa att uttrycket ”stå på näsan” är något man faktiskt kan göra.
Efter näsan kom munnen, en axel, händerna (som jag hade något i, minns inte vad). Pannan stannade ett par millimeter från den smala kanten på den öppna glasdörren.

Alltihop var förstås över snabbare än en gris hinner blinka.
Mannen i receptionen vaknade tvärt och kom rusande, liksom en annan herre som suttit i godan ro i en hotellfåtölj. Från intilliggande restaurang kom en tjej. Alla såg livrädda ut, alla skulle dra upp mig på fötterna.
Jag värjde mig mot alla händer och försökte hitta min näsa. Jo, den satt kvar. Blod sipprade från överläppen – men tack och lov, tänderna verkade hela. Och glasögonen! De låg en liten bit bort – hela! Fatta vad det skulle ha kostat både med nya glasögon och nya tänder!!!

Vid koll i spegeln var det kanske lite svårt att känna den där äkta tacksamheten, med en rejäl fläskläpp med krossår på, sensationellt bred näsrygg och lite allmänt tilltufsat utseende.
Axeln blev snabbt blåsvart, höger tumme gick att röra men gnällde plågat, ena höften hade fått en smäll. Blåmärket på själva munnen gick inte att täcka ens med rött läppstift. Jag kände mig som, och såg ut som, jag med knapp nöd klarat mig undan en tur i centrifugen men åminstone hade snurrat runt i torktumlaren en god stund.

Vad kan man då dra för slutsats av denna lilla och inte alls särskilt förskräckliga olyckshändelse, vars konsekvenser ju är noll och intet jämfört med vad folk verkligen kan råka ut för?
Jo en sak kan man i alla fall konstatera:
Vid hemkomsten var jag inte alls olik min passbild. Det handlar förstås inte alls om ett dåligt foto. I stället var det en framtidsvision, som snabbt blev verklighet.
Så nu ska jag inte gnälla mer om den där bilden.

Copyright Klimakteriehäxan