Hur miljövänlig är jag?

Jo, jag försöker faktiskt.
Rusar runt och släcker lampor, både hemma och på jobbet.
Sorterar sopor och tar dem till återvinningsstationen. Köper svanmärkt tvättmedel.
Åker buss när det funkar. Cyklar när jag törs. Promenerar när jag ids.
Kör en bil som jag trodde var bensinsnål – köper jag bil igen blir det en riktig miljöbil.
Beställer tågbiljett i stället för flyg när jag ska till södra Sverige om ett par veckor. Fast flyget hade nog varit snabbare.
Kan till och med tänka mig att köpa s k utsläppsrätter, både till mig själv och för att ge bort.

Jo, jag försöker faktiskt.
Allt annat är ju förkastligt i tider som dessa, när en samlad skara stjärnor på olika himlar förenats i kriget mot klimathotet: här finns alla från ”I used to be the next President of the US” Al Gore till popartister, författare och tv-meteorologer.
Och i natt enades internationell expertis på ett möte i Bangkok om åtgärder för att motverka den globala uppvärmningen. FN:s klimatpanel har kommit till insikt: 2050 ska det ha hänt.

Aldrig förr har vi brytt oss så mycket om vår miljö som nu. Trots att de insatta redan i decennier försökt väcka ett allmänt intresse för utdöende torsk, krympande polarisar, ännu torrare öknar, för försurning, för allehanda utsläpp i naturen har den stora majoriteten ryckt på axlarna.
Vad var det egentligen som hände, någon gång i fjol ungefär? Vädret, svarar många. Det blev något fel på vädret.

Nu är vi i alla fall där. En passagerare i bilen på väg till jobbet halverar den miljösynden.
Vi försöker spara el, vi skäms när vi slänger rester, förpackningar som inte kan återvinnas ger dåligt samvete, vi kastar en skuldmedveten blick på kunden bredvid när vi köper de kanariska tomaterna som säkert kommit med flyg. För att inte tala om vad den som kört från norra Sverige till Tyskland för att köpa öl förhoppningsvis känner…

Allt det där är gott och väl.
Tills man drar sig till minnes hur det ser ut i Venezuelas huvudstad Caracas. Då är det lätt att tänka att vad man än gör är det skit samma.
I detta oljeland kostar bensinen ungefär 70 öre litern. Det är billigare att tanka fullt och sitta i enorma bilköer i timmar för att ta sig till jobbet än att ta buss eller t-bana.
Och nu, gott folk, nu talar vi om bilKÖER som mest liknar väldigt avlånga parkeringsplatser. Man står still. Men motorn är förstås igång, liksom luftkylningssystemet, och avgasmängderna är därefter.

Det finns andra oljeländer där man byggt flerfiliga motorvägar rakt ut i öknen bara för att shejkerna ska ha någonstans att åka med sina dyra europeiska bilar på den bensin som också där i princip är gratis. Är jag onödigt misstänksam om jag tror att samma shejker knappast går omkring och släcker lampor i palatset?

Tänk på Kreta, en av våra vanligaste "svenska" semesteröar. Där efter långa vägsträckor soporna ligger i drivor, plast, metall, papper flyger omkring i vinden. Ur miljösynpunkt är det klart mer sympatiskt att dra sig till minnes ofantliga sopstationer i städer som Mexico City och Rio de Janeiro, där folk lever på det de hittar, i en påtvingad återvinningssituation. Och varför hindrar ingen indierna från att släppa ut allt i Ganges, det är ju trots allt en helig flod?

Det är när man börjar fundera på sådant här som tvivlet sätter in. Spelar det verkligen någon roll det jag gör? Hur ska FN:s klimatpanel få bukt med allt detta? Och på ”bara” 43 år?! Vad kan de globala effekterna bli?

Men hallå! sitter ni nu där hojtar ilsket.
Så där får man ju inte tänka, hur ska det då gå med Vår Miljö?
Nä, jag vet.
Fast nu tänkte jag så i alla fall.
Får göra som maoisterna rekommenderade på sin tid: krypa in i garderoben och utöva självkritik.
DET kanske kan bli en miljöförbätting – om än liten.

Copyright Klimakteriehäxan