Badberget – ett smultronställe

Innan det miserabla midsommarvädret slog till över Barndomslandet och gjorde allting grått såg vi faktiskt solen.
I flera timmar lyste den över onda och goda, över klippta och oklippta gräsmattor, över illa och väl ansade rabatter, över tuktade och vildvuxna häckar.
När sommaren liknar idealbilden av sig själv så har jag ett smultronställe, fast det finns väldigt sällan några smultron där.

Det handlar om Badberget. Dit vill jag gå.
På Badberget har jag tillbringat oändligt många sommarstunder.
Fast man fick ju börja inne i Viken, förstås, där det var sandbotten och långgrunt och mera lämpligt för den som inte var riktigt hundraprocentigt simkunnig.
Men med ett par simmärken säkrade var vi redo för klivet uppåt i badarnas inofficiella hierarki: vi fick gå ut till Badberget.

Nu skulle man kunna tro att jag talar om något storslaget, vidunderligt naturskönt ställe där badsugna samlas i skaror och njuter av sol och vatten.
Inte.
Nog är det väl vackert där nere vid sjön, men det är inte svindlande.
Och Badberget är inte stort, det är inte ens slätt. Där finns tallrötter att snubbla över och skrevor att trilla i, där finns spår av glömda grillstunder och bajsande Kanada-gäss.
Det lutar, dessutom, i en inte alldeles praktisk vinkel.

Men vad gör det? Detta är Badberget, det är där man ska ta sommarens första och sista dopp, det är där man ska skaffa sig lagom röda ränder som markerar baddräktens kanter.
Sedan rätt många år är det väldigt få som känner till att det förhåller sig på det viset.
Så nu när jag skulle i var det faktiskt förenat med livsfara. Inga andra fötter hade klivit på hällen som är den bästa vägen ner i vattnet. Alger hade gjort varje myrsteg riskfyllt, men skam den som ger sig.

I kom jag, och det var ljuvligt.
Till saken hör, att sjöns vatten lär vara ovanligt rent – så rent att sommarstugeägare sågs skamset tömma sina från staden medhavda dunkar när lokaltidningen publicerat en undersökning av kvaliteten. Vi hade finare vatten i vår insjö än man hade i kranarna i tätorten.

Efter doppet lägger jag min handduk i en alldeles bestämd vinkel på ett alldeles bestämt ställe. Då hamnar rumpan i en liten lagom djup grop och det skrovliga Badberget blir riktigt bekvämt. Och jag är egoistiskt glad åt att inga ”utbölingar” upptäckt ”mitt” berg och tagit ”min” plats.
Badberget är varmt under min kropp, det kluckar trivsamt i vattenbrynet och allt är sommar, nästan precis som förr.

Copyright Klimakteriehäxan