Den blöta midsommaren - och minnet av hölass

Tänk att man kan lyckas välja att tillbringa midsommarhelgen i det som måste vara Sveriges absolut blötaste hörn. Termometern visar 12 grader (jovisst, plus för all del, men ändå).
Regnet skvalar utan minsta paus. Idisslande kor tar skydd under träden, paraplyer droppar, bilar stänker ner gångtrafikanter och cyklister, flaggorna slokar som fullsnorade näsdukar, varenda planta i rabatterna hänger med sitt huvud.

Jag hänger med mitt också. Hade tänkt mig en helt annan sorts midsommarafton, en med sol och bad och skulle det bli ”Små grodorna” så skulle den inte framföras simmande på en före detta gräsmatta, just omvandlad till dypöl. Så verklighetstrogen behöver inte leken vara.
Till och med de modiga i folkdanslaget söker skydd efter att midsommarstången rests. Det står en doft av våt ull kring dem i deras vackra sockendräkter när de samlas till lunch, i värme, under tak.

Men lupinerna rår regnet inte på. Raka och stolta står de där i rosa och lila härskaror längs vägkanterna, i breda fält som är det enda ögat kan glädjas åt när allt annat är blött och grått.
Slåttern har påbörjats på ängarna, men ingenstans syns en hässja eller såta. Nu ser det ut som om en jätte spelat kula i Lilleputtland, med bara vita kulor. Det inplastade gräset har förpassat hässjorna till glömskan.

Annat var det i Barndomslandet.
Smärta pappor och inhyrda karlar, som gjorda av muskler och senor, härskade med sina hötjugor ute på nyslagna marker. De hade brunbrända ansikten och kopparfärgade armar, men vid kragen och de uppvikta skjortärmarna syntes den vintervita hudfärgen på kroppsdelar som aldrig tilläts möta solen.
Det doftande gräset åkte med schvung upp på ståltrådarna mellan störarna som var hässjans fundament.
Svettdroppar blänkte, kaffepausen var efterlängtad, liksom lunchens svalkande svagdricka, upphälld ur en femliters glasflaska i greppvänlig träställning.

När sedan sommarvindarna och solen gjort sin del av jobbet kom det som vi ungar uppskattade.
Vi fick åka hölass.
Höet luktade gott, det var mjukt, det gick att slänga sig i, det gick att hoppa i, det gick att bara ligga på rygg i och se molnen vandra på himlen medan traktorn guppade fram med den fullastade kärran, där vi låg som grädde på moset.
Hölasset var nog helt enkelt den tidens bollbad.

Sonen och Dottern har faktiskt också åkt hölass, med en av de sista bönderna som fortfarande gjorde hässjor här i mitt Barndomsland.
Nu har han också plastkulor på sina marker, och när jag frågar har inte mina ungar något riktigt minne av höjdarstunder där uppe på lasset.
Sonen minns möjligen att stråna stacks.
Jo, för all del, det hände att de gjorde det.
Men jag tycker i alla fall att hölass var mycket trevligare än jättens vita plastkulor, slarvigt utkastade i landskapet.

Fast det är klart, i det här vädret skulle ju hässjat hö aldrig torkat.
Bara ruttnat.
Detta var en midsommar som kunde få vem som helst att ruttna, faktiskt.
Men nu, när semestern är slut, nu lyser solen.

Copyright Klimakteriehäxan