Ett geni fyller år

Ett stort blått tält var ett pålitligt sommartecken när jag var barn.
Det var Knäpp Upp-gänget som kom med Blåstället, på turné runt om i landet varje år. Och jag hade verkligen tur, för trots att vi bodde på vischan och inte var storkonsumenter av någon sorts scenkonst, så hade mina föräldrar tänt på Knäpp Upp. Barnvakt var inte lätt att få tag i. Alltså fick barnet – jag – helt enkelt hänga med när vi tog oss från Barndomslandet in till stan. Det satte spår för resten av livet.

Detta betyder att jag sett Povel Ramel live fler gånger än någon kan ana. Alla hans primadonnor: Brita Borg, Gunwer Bergquist, Birgitta Andersson, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, för att ta några oförglömliga. Och på senare år fick han med sig Margareta Krook också, rätt oväntat men väldigt lyckat.

De roliga gubbarna, som för all del alls inte hade uppnått gubbåldern: Hasse Alfredson, Sune Mangs, Martin Ljung, Stig Grybe. Och sketcherna som blivit klassiker: Rock-Fnykis, Guben i låddan (Gösta Ekman!), Sveriges vackraste röst. Uppfinningen av Uppmuntringsmaskinen. Musiken! Texterna! Birth of the Gammeldans, Var är tvålen?, Fat Mammy Brown, Följ mej bortåt vägen, Ta av dej skorna, Gräsänkling Blues. En omgång gjorde han ihop med Beppe Wolgers - glömmer aldrig när herrarna illustrerade hur man beställer löskokt ägg av en fransk kock som bara talar franska...
Musikgrupperna! Flickery Flies. Gals & Pals. Sven Olssons trio.
Povel skrev till dem alla och satt oftast med och lekte vid pianot.

Antagligen skulle han själv djupt ogilla just det uttrycket, för någon lek handlar det inte om, snarare blodigt allvar. Musik tar han på största allvar, nämligen.
Ingen kan som Povel hantera ett gammalt örhänge så att det helt byter skepnad (Melon blev det av Blue Moon!), ingen kan glida på tonerna som han – eller bli så gott som klassisk sekunden efter Johanssons Boogie woogie.

Att Blåstället togs ur bruk och turnerandet gick i graven betydde alltså inte att jag släppte taget om min idol. Jag har upplevt honom på Djurgårdsbrunns värdshus, på Börsen (Wenche Myhre!), på Cirkus, på Tyrol. Till min stora sorg missade jag honom nu i våras när han gjorde några enstaka framträdanden i Stockholm. Det var utsålt, förstås, och jag vaknade alldeles för sent.

I brist på livekontakt kan man ju alltid plocka fram skivorna. LP:n med revyn ”På Avigan”, som möjligen men inte alldeles säkert är hans allra bästa, är en av mycket få plattor jag slitit ut. Nu har jag den på cd och jag lovar, den kan förgylla vilken grå vardag som helst.

Just i dag fyller detta geni år.
85.
En aktningsvärd ålder, när de allra flesta dragit sig tillbaka och gått in i duvmatartillvaron, åtminstone bildligt talat.
Men inte Povel Ramel.
Han fortsätter.
Det tackar vi för. Ja må han leva uti hundrade år!
Och den som i sommar tänker ”göra en Ester” kan också sända Povel en tanke. Ni vet väl vad jag menar?

Copyright Klimakteriehäxan

Här kan du leta dig fram till åtminstone en dagsfärsk artikel om födelsedagsbarnet!