När skrattet återvände

Äntligen har vi sett henne skratta igen.
Fnissa, le, bubbla över av glädje, med glittrande ögon.
Det har gått en tid sedan läkarna gav Ingrids dotter besked: vi betraktar dig som frisk från din cancer nu, det är faktiskt dags för dig att börja göra detsamma.

Att kämpa mot den där lömska sjukdomen är en utmaning som går utanpå det mesta. Den slår till utan förvarning – eller, som hon säger, ”jag var ju helt frisk när jag blev sjuk!”. Precis så tokigt är det.
Sedan får kroppen stå ut med den ena behandlingen efter den andra. Operation, cellgifter, strålning, nya tester, nya provanalyser, nya läkarbesök, nya väntetider, nya besked. Och ständig oro.

Inte konstigt, då, att djupdykningarna ner i det svartaste mörker tvingar sig på, trots att vårljuset envist knackar med sina solstrålar på rutan, trots att familj och vänner finns till hands och ställer upp, trots att behandlande vårdpersonal är snäll och omtänksam och förstående.
Desto skönare att upptäcka att det finns en öppning i den långa tunneln. Att lusten att skratta finns kvar, trots att den inte fått komma fram på nästan ett år.

Ingrid och hennes dotter har just varit på ett av sina relativt sällsynta besök hos oss i storstaden.
Vi har med tacksamhet kunnat se och höra de där skratten, de glada ögonen, mungiporna som pekar uppåt. Allt detta vi varit vana vid, men nu saknat så länge. Kanske var det rent av så, att utflykten från vardagen blev den förlösande faktorn – Ingrid tror det, och känner sig lättare om hjärtat.

Flickan, som i dag är en mogen kvinna, men som vi ändå betraktar som en flicka, vet själv att hon varit med om en stor omvandling. Cellgifterna har gett henne problem med fingrar och fötter, men hon håller sin temugg med båda händerna numera och hoppas att känseln ska återvända så småningom, fast doktorerna säger att det kan ta sin tid.

Större är det som hänt med henne inuti.
Hon lever för dagen på ett sätt som var otänkbart tidigare. Hon har alltid älskat sin familj, men i dag älskar hon den mera. När vi går på shoppingronda handlar hon så friskt, att jag känner lite oro för ekonomin.
-Ingen vet hur det blir i morgon, säger hon medan hon står i kön till kassan med en pryl som hon bestämt att hon vill ha.

Men det är inte alls de där sakerna som går att köpa – och som hon nu köper om priset är överkomligt – som är den största skillnaden.
Hon har kommit närmare naturen. Ett tecken är att hon numera struntar i all make up, känner sig fin ändå, en del av livet precis som det skapats.
-Jag kan titta på molnen och se hur vackra de är, berättar hon.
-När jag går ut njuter jag av alla dofter, av blommorna, av träd och buskar. Och jag försöker berätta för alla i min omgivning hur tacksam jag är över att vi har det så bra som vi har det!

Visserligen är hon fortfarande ogärna ensam, tycker att sällskap är ett motgift om svärtan dyker upp igen. Men hon känner att hon blir starkare, och att hon snart är redo att hantera vardagen mera som förr.
Planerandet för framtiden finns där också, återupptaget från trädan.
I höst ska hon börja jobba igen, kanske träna, men framför allt lever hon, nu och i dag och så länge det går.

Hon tycker rent av att hon fått ett rikare liv.
-Tack vare cancern, säjer hon tankfullt.
Hör hur motsägelsefullt det låter, men ändå.
Och så bubblar skrattet upp. Igen. Äntligen!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har berättat om Ingrid och hennes dotter tidigare – du hittar den texten med rubriken ”Mamma i nöd och lust” här.