Nybakad student - och en epok är slut

Tropisk svensk sommar råder.
Den kom ungefär samtidigt som min första semesterdag inföll, ledighet efter en lång och ganska ihärdig vår på jobbet, om jag får säga det själv.

Det betyder också, att vi nu bakat ut familjens andra och sista student. Dottern har fått sin vita mössa, förvisso ganska anfrätt av öl och champagneliknande vätska redan första dagen, men en studentmössa är det hur som helst.

Jag tror att vi har fått med nästan allt som ”ska” finnas med när det är dags för studentexamen.
Dottern har varit på fester, ett antal så stort att jag över huvud taget inte förstår hur hon har orkat. Vi har köpt vit klänning och högklackade skor, vit väska hemförde jag från London tidigt i våras och den dög (till min milda förvåning). Det antal kavajer eller liknande vi provat, köpt och lämnat tillbaka är inte heller litet. Nu blev det ju väder som gjorde att ingen längtade efter mer kläder, snarare mindre.

Många glada och trevliga människor kom och åt buffé när vi bjöd in till öppet hus. Mot alla odds stod jag för det mesta av maten själv, med en och annan utnyttjad genväg (jag varken rökte eller gravade laxen, till exempel) och det blev gott, det var alldeles tydligt. Folk tog om både en och två gånger, och jag som är paniskt förskräckt för att inte förtäringen ska räcka när man har gäster såg med stigande oro hur nivån i potatissalladsskålen sjönk – ”den godaste potatissallad jag någonsin ätit”, sa en av Dotterns hungriga idrottskompisar berömmande och öste upp en rejäl hög till.

Om tårtan hade vi haft en liten diskussion. Jag brukar alltid baka egen tårta till alla familjens högtidsdagar, men nu görs det ju specialtårtor som ser ut som studentmössor – det är inte riktigt min grej. Dottern ville ha mösstårta.
Har ni en aning om att en 20 bitars kostar nästan 500 spänn? Jo, det är klart, om man någon gång köper en tårtbit på ett kondis (fast det gör man ju aldrig) kostar den förstås mer än en tjuga. Men när man köper hel tårta, två stycken till på köpet, borde det inte bli någon sorts mängdrabatt då? Icke.

Skylt måste man ha på skolgården, till det så kallade utspringet. När jag tog studenten gjorde min pappa skylten själv, jag har den kvar än i en garderob i Barndomslandet. Nu för tiden lämnar man in lite råmaterial till en firma och ut kommer en inte alldeles billig skylt som förvisso är snygg – men förvillande lik alla andra skyltar.

Blommor ska hängas runt halsen. Förvissad om att de kommer att klämmas ihjäl köper jag rosenbuntar på Ica för 29.90. Andra kommer med rosor för ett par tior styck. Vilka tror ni håller längst? Jojomensan, de billiga snabbköpsrosorna. Fast i ett par dagar är den samlade blomsterprakten imponerande.

Flak måste ungarna åka, annars är dagen förstörd. Måste vara den perfekta syntesen av dröm och mardröm för en åkerifirma: jättebra betalt för kort körsträcka med last som kliver ombord själv, men hemskt för föraren att sitta stilla på igenkorkade gator i avgaserna och ha allt oljud i öronen. Dessutom behöver de väl fundera över hur många som kommer att ramla av i allt ståhej, och hur det i så fall kommer att gå med dem.

För säkerhets skull byter de flesta om före flakfärden på stan: kostym/klänning av, shorts och t-tröja på. Vilket spar både tvätt och pengar. Fast man undrar om de inte borde ha bytt mössan mot hjälm också.
I Barndomslandet åkte vi kärra efter en traktor, det gick lugnt och stilla, fast vi sjöng ju och så, förstås. Hade någon smugit med sig en öl så dracks den, det var verkligen inget man ville hälla över ens sin käraste kamrat. Och ingen ramlade någonsin av, såvitt jag kan minnas.

Men även om detta med familjens sista student är en milstolpe som kan orsaka en gnutta förstämning är det förstås ändå mest roligt. En epok är slut. Nu är barndomen avklarad, frågan är vart vuxendomen ska ta de små liven – eller vad de gör med den själva.
Dottern far till Grekland med bästisen, första riktiga semestern på egen hand.
Kommer hon bara hem därifrån hel och välbehållen vet vi hur resten ser ut: söka jobb, hitta en utbildning, få tag i ett ställe att bo.
Den ljusnande framtid.
Problemfri är den inte.
Livet är inte längre en lek. Fast det kan ju bli en dans på rosor, också!

Copyright Klimakteriehäxan