Nu för tiden händer det inte sällan att ungarna väljer att tillbringa den så kallade dygnsvilan någon annanstans än hemma.Byråkratbegreppet ”dygnsvila” är helt rätt i sammanhanget, för det är ju långt ifrån säkert att sömnen får ta över under just nattens timmar, åtminstone när det gäller mina barn.
Det är naturligtvis ingenting konstigt med det. Hör åldern till. Och visst kan det väl vara bekvämt att vika ihop sig på en soffa hos kompisen när nattbussen slutat gå och det är mörkt och inte särskilt kul att ge sig ut (ensam?) över huvud taget.
Men det här har ändå lett till en och annan smärre konflikt.
En ovana jag har är att jag vaknar ganska lätt. Det beror nog på att jag hör väldigt bra.
Då händer det att jag blir väckt av något litet ljud, mitt i natten, och går upp en sväng. Finner jag då att något eller inget barn kommit hem trots att tidpunkten är väldigt sen eller väldigt tidig, beroende på hur man ser det, blir jag orolig. Ohjälpligt.
Har någon dåre varit framme med kniven? Bråk i någon kö? Har en våldtäktsman hoppat fram ur en buske? Olycka i nattrafiken? Fyllestök?
Faromomenten är många, har inte bara med ålder att göra – och även om man kan hävda att det är mammigt och fånigt att ens tänka i de banorna så är det väldigt lätt att hamna där när klockan är fem i halv sex på morgonen och nästan allt är stängt utom sjukhusets akutmottagning.
Jag menar att hur myndig man än må vara på papperet så krävs en viss hänsyn så länge man bor under ett och samma tak.
Alltså talar man om, gärna i lite god tid, att man inte har för avsikt att sova hemma.
Ett sms kan faktiskt räcka, eller rent av vara bättre om klockan är mycket. Det betyder att jag efter en snabb koll på mobilen kan återvända till sängen från min lilla nattvandring, relativt lugn.
En del äsch-ande har det där kravet på information utlöst. Men jag tror faktiskt att vi är förbi det nu.
Jag hävdar bestämt, och tycker mig ha fått förståelse för, att kravet gäller folk som lever familjevis oavsett ålder. Även en 47-åring får meddela om han/hon väljer att oplanerat inte komma hem i normal tid, precis som en 19-åring. Ömsesidig hänsyn vill jag kalla det och ha respekt för.
Sedan går det inte riktigt att förklara vare sig för sig själv eller andra att den där oron förefaller gå över i väldigt hög utsträckning när de små barnen en dag lyckas hitta ett eget krypin.
Men där är vi inte ännu.
Copyright Klimakteriehäxan
Oj vad du har rätt! Detta har varit, och är fortfarande en konfliktkälla med alla mina ungar när dom semesterlandar i "fadershuset." Fast när dom har åkt tillbaka till sina respektive boplatser sover jag ganska lugnt...
SvaraRaderaDu skriver så ofta "på pricken".
SvaraRaderaJag tror att jag ska be vissa av mina familjemedlemmar läsa det här inlägget.
Men ibland, när man minst av allt förväntar det; då ringer nån sådär vid åtta en fredagskväll och meddelar ordentligt att det blir övernattning på annan ort. "Bara så att du vet mamma."
Yep! Ömsesidig respekt/hänsyn när det gäller ankomsttider gäller hela livet. Då slipps både oro och irritation. Oron går ju ibland till ilska när de väl är tillbaks helskinnade och man själv har gått och varit orolig en "evighet". Trots att man innerst inne är jätteglad att allt gick bra.
SvaraRaderaJa det där fenomenet att man från att ha varit jätteorolig blir tvärarg, det är fascinerande men rätt vanligt tror jag! Är väl retultatet av någon sorts hormonchock, kanske? ängslighetshormon?
SvaraRadera