I dagar har jag nu gått runt och funderat på vad vi ska äta på lördag.
Har nämligen bjudit in gäster, folk som vi varit hos flera gånger, men som vi i vår tur inte lyckats locka hem till oss. Det beror huvudsakligen på att jag ofta har väldigt kort startsträcka och inte riktigt förstår mig på den ädla konsten att månader i förväg bocka av saker i min almanacka.
Våra tilltänkta gäster är av det andra slaget och varje gång jag kommer på att det är dags att slå en signal och be dem komma över har de i regel fulltecknat de närmaste sju-åtta veckorna eller så. Då tappar jag sugen.
Men i somras, när vi runt bordet i den ljumma kvällen just hade klämt i oss en delikat kantarellsmörgås till förrätt och en lika förtjusande varmrätt, tätt följd av jordgubbar, då slet jag upp min lilla kalender. Nu eller aldrig!
Jo, den 14 september skulle gå bra.
En eon av tid att planera, alltså.
Fast kanske inte ändå. Det är ju inte riktigt min stil.
Det är nämligen så att alla fyra som ska komma hit för att äta med oss är duktiga på mat och vin och själva serverar middagar som gör alla glada och snälla – och mätta, självklart.
Vilket sätter viss press på en köksarbetare av min typ, som litar på inspiration och en hyfsad portion tur. Jag har lite dåliga erfarenheter.
För några år sedan hade jag motvilligt dristat mig till att laga mat åt en av Makens kollegor, gourmet, supervinkännare och restaurangveteran. Finsmakare på alla plan, helt enkelt.
Jag for runt som en skållad råtta för att få allt på plats. Och artiga som gästerna var väntade de med att angripa mina anrättningar i väntan på att jag, värdinnan, skulle sitta ner och signalera att kusten var klar. Min anmodan om att ”börja, för all del, börja ni, jag kommer” tog ingen någon notis om.
Med svetten rinnande längs ryggraden damp jag till sist ner på stolen närmast dörren till köket och höjde besticken. Alla hungriga högg in. En kort stund, kanske en halv minut, passerade. Då upphäver Sonen sin klara pojkröst.
-Mamma, min mat är kall! säger det rara barnet.
Ja, ni känner till talesättet ”Ur barns mun får man höra sanningen”.
Jag hade valt haricots verts som tillbehör – jag tror vi skulle äta lamm.
Gröna bönor har en speciell egenskap: de blir iskalla fortare än en smörklick smälter i 200 graders värme.
Aldrig mer tänker jag försöka mig på bönuslingarna ens med franskt namn annat än om jag ska äta dem själv.
Medan jag grubblar över menyn kommer jag på att jag ska mejla över vår portkod, var så god, och hjärtligt välkomna på lördag vid 19-tiden!
Får svar med vändande digitalpost.
”Vi trodde det var på fredag?”
Va?
Slänger mig på telefonen. Jo, de har skrivit fredag den 14 september. Och jag har förvisso nyligen förlagt min almanacka. När har jag då bjudit par nummer två? På lördag, absolut. Måste ringa.
Förklarar min virrighet. Kan de möjligen tänkas vara lediga på fredag i stället?
Prassel i papper i luren.
-Jo men vi är redan bjudna på fredag! Vi ses!
Jag drar en lättnadens suck. Ingen fara skedd. Bara att fixa käk. Även om jag fortfarande inte vet vad.
Men när den där sucken har upplösts i intet inser jag med fasa hur nära katastrofen jag varit. Det behövs ingen livligare fantasi:
Klockan är sju på kvällen, fredagsvinaren är inte ens halvfull längre, spaghettin kall och sovlet slut, och resterna av salladen har slakt lagt sig till vila i sin skål. Maken har dragit sig tillbaka till datorn, ovanligt många par skor har ockuperat hallgolvet och jag ska snart knäppa på teven för att se på rapport. Då ringer det på vår dörr. Jaha, grannen kanske behöver låna ägg eller socker eller så?
Jag lallar fram till ytterdörren i mina bekväma mjukisbyxor och med Scholl-tofflor på fötterna, gnuggar förstrött mina trötta ögon när jag slår upp dörren.
Där gästerna står.
-VAR DET I DAG?
Jag får gåshud vid blotta tanken. Ryser. Vilken mardröm! Undkom med knapp nöd, endast drabbad av insikten om hur nära det var.
Och mot den bakgrunden framstår ju ändå risken att det blir tråkig mat som överkomlig. För det är ju nu ikväll de kommer, bara timmar återstår.
Undrar vad jag ska bjuda på.
Verkligen.
Gästerna är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
Hoppas kvällen är trevlig och maten är säkert mycket god!
SvaraRaderaBjud på fläskpannkaka nästa gång! Och var trevlig. (Det är säkert lätt.)
SvaraRaderaKnytkalas är toppen :)
SvaraRaderaMen fy vilken press och vilken stress! Jag skulle aldrig orka med att hålla middagsbjudningar om det ska vara så hysteriskt. Lycka till, och hoppas allt går bra!
SvaraRaderaJag tror att det gick alldeles utmärkt. Med en sån trevlig värdinna hade alla säkert en njutbar afton. Och nåt ätbart fick du säkert ihop! Och samtalsämnen är jag garanterad inte fattades!
SvaraRaderaHa nu en skön lör-söndag och njut av att det här är avklarat :)
Ett tips: Nästa gång du kör de franska bönorna, servera en vinägrett vid sidan om och mena att de SKA vara kalla. Och kanske be sonen vara diskretare med sina kommentarer när ni har gäster :)
Ingela - fläskpannkaka är jättegott men det blir väldigt många plåtar till åtta personer, och min ugn är inte pålitlig längre än i en halvtimme (borde självklart skaffa en ny)! Knytkalas en bra variant, Hannele, fast en fredagkväll tror jag gästerna är glada om de slipper springa hem efter jobbet och rota ihop något att ta med!
SvaraRaderaTill er allihop: vi hade jättetrevligt, jag åkte snålskjuts på en italiensk delikatessaffär som har färsk pasta i delikata former, och alla blev mätta och själv kom jag i säng först vid halv tre!