Jag slog en signal på hennes mobil när dagen inte var särskilt gammal. Frågade försiktigt om hon möjligen ville slippa min sång, annars var jag beredd att ta ton?
Tro det eller ej, hon ville bli sjungen för.
Så jag klämde i med ”Ja må hon leva uti hundrade år” för full hals och inte alls särskilt fult eller falskt om ni frågar mig.
Budskapet var i alla fall glasklart och inget fel på inlevelsen var det heller.
Jag vill verkligen ha H kvar i ofantligt många år till.
Plötsligt sa hon:
-Men du, tänk! Tänk om vi blir hundra! Då har vi ju massor av år kvar!
Så är det naturligtvis.
För även om vi har svårt att lyda Amelia Adamo och jubla över stigande ålder – hon fyllde 60 härförleden och förkunnade i sin egen tidning att det var en höjdare - så kan vi ju inte göra särskilt mycket åt saken. Det gäller att leva vidare och bära den där stämpeln med lagom proportioner mellan värdighet, livsglädje och förträngning. Alternativet är sämre, det var väl Oscar Wilde som slog fast det.
Nu hoppas jag att H installerats i ett trevligt rum tillsammans med make, iskall champagne och en bukett rosor. Var själva födelsedagsmiddagen skulle avätas var hemligt, jag har bara bidragit med ett par förslag på möjliga ställen, vet inte vart det bar av till slut.
Men oavsett var de hamnat hoppas jag att H har en riktigt trevlig födelsedag.
Det är hon värd.
Ja må hon leva – uti hundrade år!
Här är H:s fiktiva blogg-födelsedagskalas: rosa champagne, kärleksört och levande ljus. I väntan på ett firande irl.Copyright Klimakteriehäxan
Nu blev jag verkligen, verkligen glad!!!!! Du är en sån fantastisk vän, så trofast och spännande. En jag alltid varit stolt över. Att få fortsätta att vara vän med. Livskamrat, kan man säga, ju. Och oslagbart bra på att komma ihåg födelsedagar och ge gåvor. Jodå, min dag blev fint firad - maken är också påhittig och gillar att överraska. Har tur. Men din hälsning här ger sköna ringar på vattnet -... och gör att skrynkelränder runt ögonen minskar. Eller tonar fram som spår av livsglädje i st f annat. Igår var jag f ö på ett kalas där nog 70-åringarna var de som höll i gång allra mest, livligt och länge, på dansgolvet. Ingav hopp. Kul. Jag blev t o m uppbjuden av släktens "unga snygga"... Har faktiskt inte en gnutta skavsår, trots buggande i nya röda lackskor. Med din fina skickebild på näthinnan nu, så kommer jag att fortsätta att säga till mig själv : Gott Nytt År!!
SvaraRaderaSer fram emot att önska dig detsamma - sen.
Jättekram/ H.