Älskad – saknad

Ibland har man inte vett att sätta värde på saker förrän det är för sent.
Jodå, visst vet jag att man ska hålla reda på sin almanacka, eller kalender eller filofax, vad man nu väljer att kalla den lilla bok som ska hålla ordning i ens liv. Och det är klart att jag är medveten om att det är i den och bara i den jag har skrivit upp en massa saker att minnas, möten, luncher, bemärkelsedagar, deadlines av olika slag. Men dess betydelse är ändå lätt att underskatta.

Så en dag när inte den lilla oansenliga boken med sina blå pärmar möter handen som rotar runt i (den för stora) handväskan inser man med isande kyla att så gott som vad som helst kan hända.

Det var så det gick till när jag höll på att missa gästernas ankomst – ni har redan fått er den historien till livs.
Och det var bristen på kalendernärvaro som fick mig att missa ett litet sammanträde jag själv kallat till i veckan som gick. Dessutom misstänkte jag att jag sumpat en läkartid, vilket antagligen betyder ett halvårs väntan på nästa.

Tro inte att jag inte letat.
Jag har vänt ut och in på väskor, sådana jag vet att jag använt och sådana jag egentligen vet att jag inte haft i bruk på sistone. Varenda ficka av någorlunda omfång har synats in i sömmarna. Skrivbord både hemma och på jobbet har jag nagelfarit, lyft på alla papper flera gånger, krupit på golvet och flyttat på sladdar. Jobbgrannarnas skrivbord har jag också luskat på – man vet ju aldrig! Jag har ringt folk jag träffat: du har väl händelsevis inte? nehej! Och på toaletten jag har närmast har jag också kollat, varför jag nu skulle haft almanackan i handen när jag gått in där är i och för sig helt obegripligt.
Men ändå: i nöd måste varje sten vändas, varje utväg prövas.
Ingen kalender dök upp.

Efter två veckors förgäves sökande och sorgearbete – du har väl en back up? nej det är klart att jag inte har! det har väl ingen! – hade jag så gott som gett upp. Det bästa tipset jag fick av en förstående medmänniska var: Köp en ny, då hittar du bombsäkert den gamla.
Ja, jag var faktiskt på väg, om det nu över huvud taget går att hitta en almanacka för pågående år i slutet av september?

Fast jag ville inte ge upp. Trots att jag vet att det utlöser en massa irritation tog jag till sist till storsläggan: ett gruppmail som når MÅNGA och som ibland används för lättvindigt. Jag satte rubriken ”Älskad – Saknad”, väl medveten om att folk skulle läsa texten innan fingret gick till delete-knappen. Och så efterlyste jag min klenod. Ser du något misstänkt? vädjade jag. Kolla om det är min – namnet står naturligtvis i!

Först kom en rad svar som uttryckte sin djupa medkänsla.
Och så kom ett till.
”Kanske har jag sett den, men den saknar namn” skrev den skarpögda och angav platsen för det möjliga fyndet..
Jag rusade.
Och det var den! Det var min! Återföreningen var uppnådd! Jag hade inte ens missat läkarbesöket, det är om en vecka!

Men det stod faktiskt inget namn i den.
Nu gör den det. Plus telefonnummer, hem, till jobbet och mobilen. Och e-postadress.
Regel 1: skriv ditt namn i din nya kalender redan före nyårsafton.
Och skulle du dessutom ha svårt att få tiden att gå: fixa en back up.
Men det tror vi ju inte att någon enda människa gör, varken du eller jag.
Fast när man står det och saknar och längtar och trängtar, då får man ångra det.
Igen.

Copyright Klimakteriehäxan