Möte vid fläskfilén

Plötsligt möts våra ögon över fläskfilén till extrapris, 79 kronor kilot.
-Handlar du här? säger hon förvånat när vi gett varandra en hälsningskram.
-Jovisst, säger jag, det finns alltid parkering när man ska köpa mycket, och så kan man se ut hur som helst, för här träffar man ju aldrig nån man känner!
Tror att jag ler lite snett när jag stryker min otvättade lugg åt sidan.
Hon, som alltid är jättesnygg och fräsch som en vårmorgon, fnissar.

Vi har inte setts på länge, fast vi har varit kollegor i åratal. Men hon bestämde sig för att slå in på en ny bana, sa upp sig och började på ett nytt jobb, välbetalt och prestigefyllt. Och sedan hej-då-och-lycka-till-tårtan tog slut den där dagen i vintras har vi bara mötts som hastigast en enda gång.

När frågorna om de privata förhållandena är undanstökade – jodå, alla män och barn mår bra, vi bor kvar på samma ställen och har haft en bra sommar – undrar jag förstås hur hon trivs, hur det går på nya jobbet.
En skugga far snabbt över hennes ansikte.
Jo, hon har väldigt mycket att göra. Jo, hon känner sig både efterfrågad och uppskattad. Men…
-Säg inte att du längtar efter oss!, försöker jag i glättig ton.
Nej, det gör hon nog inte, inte direkt. Men...

Det som har hänt och som kanske inte är så ovanligt, det är att hon gått till något oprövat som låtit väldigt lockande, inte minst ekonomiskt. Bara för att finna att det inte var riktigt rätt. Inte rätt sorts utmaning, inte skojigare arbetskamrater, inte bättre chefer, inte samma gamla laganda som vi trots allt är rätt bortskämda med på vår en gång gemensamma arbetsplats.
Precis det som man inte vill ska hända när man tar det stora steget och på eget initiativ byter jobb.

Inför detta oväntade och trista besked står jag rådvill. Frågar till sist: Söker hon något annat nu?
Jo, fast det måste ju ske diskret, för ingen hos den nye arbetsgivaren får märka något.
Till oss kan hon knappast komma tillbaka, ”anställningsstopp” och ”LAS” står som osynliga men jättestora skyltar redan i entrén.

Trivsel på jobbet kan inte köpas för pengar. Vi borde kanske tänka på det lite oftare, vi som tillhör den lyckligt lottade grupp som har ett arbete som vi i grund och botten gillar, i stället för att falla in i klago- och gnällmånskören när ledningen fattar beslut man tycker är uppåt väggarna. Eller när löneförhöjningen är så minimal att den lika gärna kunde ha uteblivit.

Det är lätt gjort att sakna kon först när båset är tomt – ibland saknar man inte kossan förrän hela ladugården ligger i ruiner.
Det är så dags då.

Copyright Klimakteriehäxan