Den förlorade osten

När helgen nalkas storhandlar svensken.
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.

Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.

Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!

En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.

Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.

Copyright Klimakteriehäxan