Pilates, Hasse Alfredson - och kniiip!

Torsdag är Pilates dag i mitt liv.
Josef Pilates, född 1880 i Tyskland, var som barn en liten kraftlös pojke. Men när han växte upp vaknade hans intresse för att utveckla kroppen, han tänkte till, och på 1920-talet, när han hamnat i USA, började han sprida sin lära: det gällde att behärska sina muskler, inte bara de vanligaste, de som syns när de jobbar, utan de som finns längre in i kroppen.
Mestadels handlar det om rörelser utan redskap, bara med den egna kroppen som tyngd och arbetsmaterial.

Så småningom har Pilates idéer fått spridning, och nu för tiden är det en metod som så kallade stjärnor använder, både idrottsutövare, dansare och andra som är angelägna om att ha sin kroppshydda i bästa möjliga trim. Pilates-träning har Hollywood-stämpel, och varje gym med självaktning erbjuder gruppinstruktion. Jag knatar iväg varje torsdagseftermiddag.

Jag hamnade i min första pilates-grupp på en läkares inrådan.
Nu är jag inne på tredje omgången.
Har jag alltså fått en stjärnas kropp, värdig en idol, som skapt för att dyrkas?
Nej, det vore en evig lögn att påstå. För den sortens effekt räcker det inte med en timme i veckan när höstmörkret är som dystrast.
Men om jag bara iddes lägga mig på vardagsrumsmattan och jobba på skulle det nog inte vara utan resultat.

I pilates-övningarna är andningen a och o. Man gör alla ansträngande saker på utandning. Känns ganska onaturligt, men är ett påbud.
Så gäller det att kniiiiipa i bäckenbotten och dra till, hårt, ett osynligt bälte mellan höftkammarna. Då blir höfterna stabila, resten kan jobba, vi fäller benen åt olika håll, vi gör varianter på situps, vi stönar i ”plankan” och vi står på tår och händer och lyfter en fot i taget en pyttebit från golvet.

Det är numera, efter några gånger, bara damer kvar i gruppen. Herrar kommer till första träningstillfället men tycker sällan att det är tillräckligt macho – även om de inte alls orkar med ens de enklaste övningarna. Kanske är det tjatet om det eviga knipandet som får männen att ruttna. Möjligen minns de 80-talets Lanefelt-feber, där folk av hankön var tämligen osynliga och där påbudet om evigt knipande kanske föreföll ha andra, mer intima, syften.

Faktum är, att det är långt ifrån enkelt att knipa i bäckenbotten och dra in magen (”tänk er att ni har fått en stor isbit i naveln”) samtidigt som benen ska hållas i vinkel och vikas åt sidorna utan att resten av kroppen rör sig. Stånkandet och pustandet är unisont i träningssalen.
Men nu har jag i alla fall kommit till insikt: om man tänker på Hasse Alfredson kan det gå bättre med motivationen. Ni minns väl hans limerick?

”Det bodde en kvinna i Gränna
Som sin stjärtmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål
Kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna!”

Naturligtvis var han inspirerad till detta poetiska mästerverk (ur Svea Hund 1976) av en dambekant som tränat pilates. Inspirerande för oss också, inte sant?
Men tills vidare vässar jag pennor på annat sätt.

Copyright Klimakteriehäxan