På Alla Helgons Dag knallar svensken iväg till kyrkogården med ljuslyktor, mosskransar, ljungkrukor och dåligt samvete.
För ofta är detta den enda dag på året när det blir av, det där besöket.
När sedan skymningen drar in över minneslundar och gravstenar glimmar det förföriskt vackert av alla de levande små lågorna, som håller ut genom natten.
Jag har inte varit vid någon grav alls i dag, de av mina anhöriga som lämnat jordelivet har begravts långt borta i Barndomslandet, där kyrkogårdsförvaltningen mot en väl tilltagen ersättning räfsar löv, vattnar och planterar slentrianmässigt valda växter. Men hellre det än förvuxna buskar eller små rabatter helt i träda.
Fast jag har upplevt andra sätt att hylla de döda, sätt som borde kunna inspirera fler.
Det ligger en lång tradition bakom det faktum att man i Guatemala och Mexico varje år på Dia de los Muertos går till kyrkogårdarna med en nyss förfärdigad drake.
Med hjälp av ett långt snöre får man draken att fånga vinden (det är ofta blåsigt i Centralamerika så här års) och så svingar sig den färgglada konstruktionen med långa, glatt viftande svansar upp mot molnen.
På så sätt får man närmare till sina avlidna, närmare från en levande själ till en död, symboliken är glasklar och skådespelet vackert – om vinden är behjälplig, förstås.
Men inte bara de flygande drakarna är det som hedrar de avlidna på De Dödas Dag. Blommor och pappersprydnader bärs fram, en sorts altare byggs upp. Indianerna (för det är framför allt indianbefolkningen som håller på de här traditionerna) packar en rejäl utflyktskorg. Maten – helst den dödes älsklingsrätter – dukas upp på och kring de käras gravar. Där slår man sig ner och äter. Ofta placerar man också en bild på den döde mitt i festen, som kan pågå hela dagen med start i gryningen.
Dessutom ska man alltid ha med sig en rejäl påse med sötsaker. Gravgodiset bjuds alla förbipasserande på, och den som inte tackar ja och tar en bit begår en artighetssynd gentemot såväl de döda som deras anhöriga.
Tänk om man skulle ha gett sig ut till Skogskyrkogården i dag med en rejäl påse hopplockad hos Karamellkungen, extrapris 59 kronor kilot, och försökt bjuda ljuständarna på en punschpralin eller en syrlig fisk.
Tänk om man högt där ovanför gravkapell och buxbomshäckar hade kunnat låta blicken följa en stor pappersdrake i regnbågens färger, strävande mot himlen.
Och tänk om man hade tagit med sig en termos med varm choklad och en ostmacka, för att stanna en lite längre stund i de dödas närhet och dra sig till minnes hur de var när de levde.
Det skulle betraktas som helfnoskigt, jag vet.
Men inte vore det väl så tokigt?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tycker det låter helmysigt!
SvaraRaderaJag önskar mer glädje åt alla och mindre dåligt samvete här i världen.
Man kan också tända ett ljus hemma och prata och minnas dem som inte är här längre. Själv ska jag inte ha någon grav alls, vill umgås med de mina nu istället.
SvaraRaderaMen du, det är inte alls länge sen som ljuständning på gravar kom hit - jag minns så väl att min mamma inte gillade det, så jag bör ha varit tonåring för att alls ha brytt mig. Jag käftade emot och tyckte det var fint... därav gissar jag åldern.
SvaraRaderaSå varför inte?
ja, hört att flera äldre och renlärdiga svenska präster tykte inte i början om den katolska seden att pryda gravar med ljus. Men pressen, kommersialismen och handeln kom och räddade denna högtid, nu ska ju alla till begravningsplatsen.
SvaraRaderaNog är det vackert med alla ljusen!
SvaraRadera