Äter vi verkligen ekorre?

Maten i Beijing såg vi fram emot.
Vår familj går gärna på Kina-restaurang, vi hanterar pinnar hyfsat, vi tycker att biff med bambuskott eller i Sichuan-tappning är riktigt gott.
Som västerländsk gruppturist i den kinesiska huvudstaden blir man dock aningen besviken.

De första två av veckans semesterdagar är det kul att smaka på alla de rätter som ställs fram på den roterande glasskivan mitt på det runda bordet. Sedan tröttnar man, variationen är inte så stor, kryddningen försiktig för att uttrycka det milt. Vi blir inte överraskade av något. Och jag skulle hellre få en rätt, en som jag valt själv, än att blanda smakbitar från tio-tolv fat som det blir nu. Det här är fyra små rätter gånger tre eller så.

En soppa finns alltid, men den verkar bli tunnare och blaskigare för varje måltid, vi väljer bort den helt. Vi serveras kyckling, biff och fläsk, ofta friterat. Riset kommer in sent med svenska ögon sett, fast kineser äter inte lika mycket ris som vi – om gästerna äter mycket ris vid en måltid lär det betyda att de inte ansett sig kunna bli mätta på resten.
Och ursäkta om jag blir lite onödigt tydlig nu, men det där kritvita riset sätter effektivt stopp för den svenska peristaltiken, den som är van att underhållas av rågbröd, havregryn och rårivna morötter.

Fisk och någon enstaka räka får vi också, utan att bli entusiastiska. Friterad potatismosbulle smakar inte särskilt mycket och vägrar dessutom att lyda mina pinnar (fast man kan få gaffel och kniv också).
Glad blir jag när ett fat ångkokta grönsaker landar framför min näsa. Broccoli med perfekt tuggmotstånd, morotsbitar, blomkål.
Sensationellt goda är minitomaterna, som smakar sol och sommar.
En kakliknande historia jag tuggar på mellan fläsk och biff smakar förvånansvärt sött.
Jovisst, det var ju efterrätten jag plockade åt mig, i helt fel ordning.

Vår guide är hela tiden hjälpsam och förklarar vad som finns på faten. Hon ger tips om hur man håller sina pinnar, hon svarar på frågor.
Vilket påminner mig om den dag i forntiden, då jag just hämtat Sonen på dagis. Undrar vad han ätit till lunch?
-Kinagryta, svarar han.
-Jaha, säger jag, och vad var det i den då?
-Kineser, säger han med självklart tonfall. Och det är ju helt logiskt – i korvgryta är det ju korv, alltså måste det ju vara kineser i Kinagryta, det fattar ju vem som helst.

Någon Kinagryta såg vi dock aldrig till. Men intrycket att menyerna hade anpassats till vad man tror att stora näsors smaklökar vill ha, det kvarstår.
Faktum är, att när vi brutit oss ut ur gruppen och därför skulle ordna lunch på egen hand så hamnade vi – jo, jag skäms lite – på McDonalds. Vi såg skylten, vi förstod menyn – och det var jättegott…
Fast vid ett tillfälle trodde vi för ett ögonblick att vi verkligen stod inför en alldeles ny matupplevelse.

-Och det här, säger guiden och pekat på ännu ett fat, det är – ja vad är det det heter på svenska nu igen? På engelska är det squirrel!
Surrandet kring bordet tvärtystnar.
Va? Äter vi verkligen ekorre? Hund, det vet vi ju att man har till middag i Kina ibland – men ekorre? Ska man verkligen smaka? Jo men visst ska man, vi är ju ändå långt hemifrån, vi är ju ute efter nya intryck, och mat ger viktiga och bestående sådana!

Så snart vi satt tänderna i en provbit vet vi dock, att vi inte äter någon ekorre. Den här maten har aldrig suttit i någon gran, aldrig hoppat från en tallegren.
Vi har serverats bläckfisk. Squid på engelska.
Lugnet lägrar sig igen.
Fast det är klart, det hade ju på sätt och vis varit kul att kunna berätta att vi ätit ekorre. När vi nu aldrig såg röken av en tillagad hund…

Copyright Klimakteriehäxan