En vit jul – i vårt minsta rum

UPPDATERAT IGEN - NU ÄR PROBLEMET LÖST!
Scrolla ner får du se!

Det finns något vi alla gör men aldrig pratar om.
Vi går på toaletten.
Men det är inte själva fekalierna, avfallsprodukterna, och våra relationer till dem som jag tänkte avhandla.

Nej, det är det där med papperet.
Och nu tänker jag mest på de där toaletterna som är mer eller mindre offentliga. Där man av fruktan för att folk ska stjäla med sig rullar hem (jo, det händer, jag har det från säker källa!) har installerat tunga jätterullar inkapslade i metall- eller hårdplastcylindrar, som låses med nyckel. Speciellt har jag lagt märke till modellen Catrin, undrar väldigt mycket vad den stackars damen gjort för ont för att ha fått ge namn åt denna helvetesuppfinning.

Nu är det nämligen så, att en pappersrulle i det där formatet av nödvändighet blir ganska tung. Och toapapper är, också av absolut nödvändighet, relativt tunt och – i bästa fall – också mjukt. Vilket är två faktorer som samverkar till att samma papper inte håller att dra särskilt hårt i.
Men på grund av rullens vikt måste man ta i lite för att få ut en pappersremsa.
Nio gånger av tio går den av.

Där sitter man på ringen som är på väg att ge baken en tydlig änd-ring, eftersom besöket blir ganska långvarigt. Flinka fingrar kryper in i Catrin och fiskar.
Jo! Där! En lös flik!
Med all koncentration man är mäktig fångar man den lilla fliken. Drar.
Ritsch.
Ut kommer en tre centimeters pappersbit.
Nytt försök. Med den synnerligen onaturligt krökta armen försöker man snurra lite på rullen, få ett bättre tag om en längre pappersbit.
Ratsch.
Där kom den. En flisa.

Nästa försök får en nästan att ramla av stolen medan armen liksom växer in i plåttrumman. Plötsligt finns över huvud taget ingen lös bit alls. Rullens yta är som plastad, alldeles jämn, inget sticker ut. Snurrar jag den åt fel håll? Byter riktning. Ingen effekt. Tills plötsligt - aj!
”Drag ut, vik och riv av mot den tandade kanten” stod det förr på tejprullarna. Likadan kant, fast hårdare och vassare, har Catrin och hennes gelikar. Alltså är det lätt att riva sig, till och med så att blodvite uppstår.
Men papperet? Det blir inte bara ritsch, inte bara ratsch, det blir minsann filibombombom också.

Kampen fortsätter.
Minibit efter minibit dalar sakta mot golvet medan klockan går och benen domnar.
Den motspänstiga toarullen, som naturligtvis, det förstår man efter några sådana här duster, är väldigt ekonomisk, vägrar envist att låta sig berövas på en obruten halvmeter. I värsta fall har det blivit köbildning utanför dörren, någon svär ilsket över hur lång tid folk kan ta på sig för ett enkelt toalettbesök.

Just innan båda benen somnat för gott gör man det enda möjliga: sträcker sig än en gång utöver sin möjliga räckvidd, med risk för muskelbristningar, och lirkar ut ett par pappershanddukar ur behållaren vid handfatet. Men då handlar det om ren tur.
För inte sällan är pappershanddukarna ersatt av en sådan där varmluftsmaskin. Till absolut ingen nytta i den prekära situation toabesökaren befinner sig i.

Det finns egentligen bara ett botemedel mot detta elände: att alltid bära med sig ett rejält paket pappersnäsdukar, som vore man på utflykt i vildmarken eller på enklaste typ av matställe i något utvecklingsland.

När man sedan äntligen kan kliva ut ur detta husets allra minsta rum lämnar man i ren och skär ilska efter sig en liten vit driva av pappersbitar på golvet, toapapperskonfetti à la Catrin.
Men det är klart, så här i juletider kanske det blir den enda vita driva man får se. Om vi ska ta det från den positiva sidan, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING
Hur det kan gå när tomten hamnar i samma prekära situation kan ni se med den här klickningen - och samtidigt få en förklaring till hur det kan komma sig att just ditt barn inte fått svar om önskelistan från tomtefar...

NU HAR PROBLEMET FÅTT SIN LÖSNING!

Ju enklare desto simplare.
Den här bilden tog jag ikväll inne på en toalett på jobbet. Någon har uppenbarligen retat sig på samma sak som jag - en liten vit pappersdriva låg förstås där på golvet - men inte låtit saken bero utan i stället skridit till handling.
Knutit ett enkelt papperssnöre genom hålet i rullens mitt och helt sonika hängt upp alltihop på befintlig klädkrok.
Där fick allt Catrin och hennes jämlikar något att fundera på.
För den här toapappershållaren, den fungerar!

Copyright Klimakteriehäxan