Det är ju alltid trevligt, speciellt när man inte är besviken när man reser sig från bordet och går hem för att smälta maten.
Väl hemma igen väntar en ren diskmaskin på att bli urplockad, och, för all del, det kan kanske vara lagom motion ovanpå en femrätters.
Så står jag där med en tallrik ur Stig Lindbergs servis Birka i nypan. Jag är väldigt förtjust i den där servisen, hade den på önskelistan tills dussinet var fullt.
Nu upptäcker jag att tallriken (se bilden) verkar ha krympt, liknar mer en assiett. Fast det är matstorleken jag håller i.Men det är synintrycket från krogen som sitter kvar på näthinnan.
För varje utsökt rätt som kom in från köket såg vid närmare eftertanke ganska ensam ut. En portion av finkrogsstorlek vilande på en oändlig porslinsyta, en tallrik som hade kunnat rymma en söndagsstek för åtta eller ris till en halv skolklass. På den kvarblivna ytan fanns ett och annat såsstänk, ditsatt med finess, och ett välplanerat gräslöksstrå försökte också se ut som om det faktiskt behövde lite utrymme. Men sisådär 85 procent av ytan var blank och tom.
Att fin mat ska bjudas på fina fat, det är en trevlig princip. Men när blev ”fin” i de här sammanhangen det samma som ”enorm”?
Faktum är att servitrisen ibland hade lite svårt att få plats för våra tallrikar – borden var inte alls dimensionerade för det där porslinet, på den punkten hade inredarna glömt att konferera.
Då uppstår nästa fråga alldeles automatiskt: hur ser diskmaskinerna ut? Mer som automatiska biltvättar? Och skåpen, hyllorna där rent porslin väntar på nästa tur ut genom svängdörrarna, med en liten klick mat mitt på? Tyngre och med svårbalanserat för personalen, dessutom!
En sak är helt säker: i mina köksskåp skulle de där enorma tallrikarna inte kunna pusslas in annat än i ett ytterst begränsat antal, och då först sedan Stig Lindberg förpassats till mitt förflutna. Glöm det!
Jag klämmer in mina Birka på tallrikshyllan, fortsätter att servera mat på dem oavsett vad trendnissarna säger, nöjd med mitt eget val även om det var länge sedan.
Fast en fråga kvarstår: Varifrån kom den där idén att man skulle ha kökssaker, glas, bestick och porslin, i just dussinvis? Hur ofta är man tolv runt bordet?
Det finns säkert ett kulturhistoriskt sätt att rättfärdiga dussinen i skåpen.
Men ett dussin moderna restaurangtallrikar, det blir definitivt för mycket, på alla sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nästan läskigt. Häromdagen frågade jag familjen varför det just skulle vara 12 av allt? Är det inte fint med 9, 14, 8 gäster? Och nästa diskussion handlade om hur stort allt blivit. Kanske för att sonen önskade sig tallrikar av sin syster, och jag sa att hon måste tänka på att han har en liten diskmaskin.
SvaraRaderaI nån blogg skrev jag om att det alltid var 3 tulpaner inplastade när jag satte bo. Nu ska man ha 10 eller hellre 20...
Kaffe dricker väl ingen ur kopp längre? Det ska vara stor mugg, allt har växt. Vi också... för det är alltid storförpackningar storpizza maxiburgar etc.
och restaurangernas vinglas... de rymmer väl en flaska.
SvaraRaderaSjälva samlar vi på udda vinglas; fötter med olika färger, jag har helt tröttnat på att ha lika av allting.
Tolv vid bordet måste ha något med Jesus Bebop Christ att göra. Jag vet att de egentligen var tretton vid bordet men jag tror inte att det dukas för Judas längre. Det är min gissning!
SvaraRaderaRisken finns skulle det stå men fingrarna slant!
SvaraRaderaRisken finns har en bra teori, faktiskt. Den kanske rent av är den rätta? Hade aldrig tänkt på det!
SvaraRaderaAtt tolv är speciellt härstammar förmodligen från babylonierna som i sin tur ärvde sin tideräkning från sumererna som hade ett talsystem med talbasen 12. Utifrån detta delade man i dygnet i tolv ljusa och tolv mörka timmar. Vi har också tolv räkneord, från tretton är orden sammansatta.
SvaraRadera(anonym, räkneorden stämmer inte på alla språk)
SvaraRaderaAjajaj hannele - där sket det sig!
SvaraRaderaMen tänk om babylonierna tagit sig ända in i mina köksskåp! Tanken svindlar!
SvaraRadera