Yngst på kalaset

Röst i telefonen: Kom och hjälp oss äta upp resten av julmaten!
Vi har för all del alldeles egna rester, men det lät ju ändå trevligt, så vi sa ja och gav oss iväg. För att mötas av sillar och fårbog, lutfisk, köttbullar, skinka och rödbetssallad, och trots att alla lät sig väl smaka tog förstås inte maten slut – det är något med julmat, det blir gärna ett och annat kvar, om inte i kylen så i alla fall i frysen…

Samtalet löpte smidigt runt bordet. De som lät sillen få sällskap av en liten snaps tog upp en nubbevisa, det kändes väldigt svenskt och trivsamt bland många levande ljus och vackra blommor i stilfulla krukor från Waldemarsudde.

Så visar det sig att värdparet just firar sitt sista jullov. Efter en otroligt lång räcka av vår- och höstterminer ska deras lärargärningar ta slut nästa gång eleverna stämmer upp ”Den blomstertid nu kommer”.
Och de ser framtiden an med tillförsikt: mera resor, mera fjälläventyr, mera golf, mera bio, mera barnbarn, mera av allting – utom av just arbete. Blomstertiden står helt enkelt där och väntar.

En annan av gästerna berättar glatt om nya äventyr i livet sedan han blev pensionär: tid för tennis och böcker, fler löv att kratta – men också ett och annat litet stimulerande extraknäck, bland annat som statist i såväl en långfilm som en teve-serie.

Den äldste vid bordet, en spirituell herre med grått i tinningarna, visar sig ha fullt upp med körsång, teater, litteratur, resor – och rollen som morfar. Han är allmänbildad på ett uppenbart men trivsamt sätt, här finns inte ens fröet till gaggig gubbe trots att han faktiskt fyllt 74. Hustrun är yngre, slutade jobba för ett halvår sen, och de har projekt planerade i långa rader nu när de kan ha gemensamt schema.

Ju mer jag hör, desto mer börjar jag fundera.
Är det kanske inte så förskräckligt som jag föreställer mig, det där med att bli pensionär? Kan man kanske utan problem hitta duvor att mata, rent bildligt talat? Finns det rent av en ny sorts frihet som väntar?

Så slås jag av insikten: jag är faktiskt yngst vid bordet. Har längst till pensionen.
När hände det senast? Minns knappt. En gång i världen var jag alltid yngst, men det blev så småningom uppenbart att det är ett tillstånd som går över.
Med den nya insikten om min juniorroll ser jag igen på sällskapet.
Jo för all del.
Om bara både hjärnan och kroppen hänger med så kanske man inte behöver frukta den dag då det orange kuvertets innehåll blir verklighet.

Men det hänger nog på det där med hälsan – och där finns tyvärr inga garantier, inte ens för den som är yngst på kalaset.

Copyright Klimakteriehäxan