Fascinerad av fötter

Från en väninna i USA har jag fått en bok i present, en som stått på bästsäljarlistan i NY Times: ”Snow Flower and the Secret Fan” (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See, och det var ju faktiskt en perfekt bok till den som dels vårdar en f d sjuk fot, dels nyligen gjort sitt första besök i Kina - och sedan tidigare gillar solfjädrar...

Boken handlar om kvinnoliv långt ute på den kinesiska landsbygden på 1800-talet. Och ett av de allra viktigaste inslagen när flickor skulle uppfostras till kvinnor var att binda deras fötter. Först fick de för all del lära sig att gå, men vid tidig ålder – mellan tre och sju år – skulle formen på deras fötter förändras genom yttre våld. Ju mindre fötter, desto finare, och större chans att bli ingift i en förnäm familj. Den idealiska formen på en färdig fot var lotusblommans knopp (tänk novemberkaktus, det är ganska likt!).

Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.

Kanske var de små omformade fötterna i grund och botten inget annat än en erotisk signal, en aptitretare som skulle locka männen att göra många söner, det mest värdefulla en kvinna kunde bidra med.

Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.

Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.

Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.