Bättre och sämre människor

En ny teve-serie hade premiär i veckan.
I ”Rent hus” släpptes kamerorna in hos en karl som inte hade städat sin bostad på 25 år.
Själv såg han ganska städad ut, men hans hem var ett enda sammelsurium av skit, snusk, skräp och äckel.
Städproffs grep in, slängde nästan 3 ton hemskheter (ur en tvårummare) och lämnade mannen i en lägenhet som såg så gott som ny ut.

En annan kommersiell kanal har nyligen visat en brittisk serie om superfeta människor som med hjälp av upphuggna väggar, lyftkran och specialfordon forslats till sjukhus för vård. Det handlade om att gå ner från ungefär 500 kilo, med ruttnande extremiteter, hjärtproblem, magar som vällde över alla bräddar – och en aldrig sinande hunger. En intagen hade med sig sin fästmö, också fet fast inte lika fet. Hon tröstade sin karl, som skulle lyda benhård diet, genom att ordna hämtpizza och hamburgare.
Deltagarna i ”Du är vad du äter” framstår som hälsokostprofeter i jämförelse – och då menar jag innan Anna Skipper släppts fram till deras kylskåp.

”Lyxfällan” har vänt ut och in på plånboken och (den i och för sig obefintliga) kassaboken för folk som ständigt har utgifter som långt överskrider deras inkomster. Minns mamman som inte hann tvätta utan köpte nya kläder till både sig och barnen, som ständigt bjöd på hämtmat och gärna tog taxi i stället för buss. Hon tjänade om jag minns rätt runt 20 000 kronor per månad, men spenderade drygt 40 000.

Och så har vi de där föräldrarna som i sin förtvivlan släpper in en Supernanny eller en Doctor Phil i sin kaotiska relation till barnen, som aldrig lyder. En parallell finns numera till och med för djurägare: när hunden morrar stup i ett eller bär sig konstigt åt kan man få experthjälp och som genom ett trollslag bli husse eller matte till ett trivsamt husdjur. Teve-kameran är med hela tiden, registrerar såväl arga som ledsna tårar och den jublande glädjen när problemen verkar vara övervunna.

I USA kunde man åtminstone förr i världen på sen kvällstid zappa sig fram till samtal som en psykoterapeut förde med par i kris. Ingen detalj var för intim, ingen oförrätt för liten – allt i relationen kom upp och paret satt där med namn och adress, plockade direkt ur sin problemfyllda vardag.

Hemma i teve-soffan sitter vi och vältrar oss i all denna olycka, alla dessa problem, alla dessa människors hopplöst misslyckade sätt att hantera sina liv.
Varför då?
Jo, det finns en lika självklar som pinsam förklaring.
Vi ser den fenomenala röran. Men SÅ ostädat har ju inte vi det!
Vi ser de smällfeta. Men SÅ feta är ju inte vi!
Vi ser de ekonomiska dårarna. Men då är ju inte en utnyttjad kontokortskredit på 1200 spänn något att orda om!
Vi ser de vilda ungarna. Men SÅ vilda är ju ändå inte våra små sötnosar, inte ens i sina värsta stunder!

Vi känner oss helt enkelt som lite bättre människor, bättre än de där fallna typerna som måste få proffshjälp i teve för att ta sig framåt.
Uttrycket ”feel-good-rulle” har fått en ny innebörd. Vi har upptäckt att vi helt enkelt är människor av en finare sort.
Dessutom vilar hela tiden hotet om återfall över slutscenerna i så gott som varje program.
Men kära snälla – så skulle ju aldrig VI…

Copyright Klimakteriehäxan