Hur är det möjligt?
Denne multikonstnär som betytt så mycket för så många är snart en okänd gestalt.
Bara drygt var tionde svensk mellan 15 och 24 år kan idag nämna en visa han skrivit.
Att han var en skicklig konstnär har hälften inte en susning om, och naturligtvis inte heller att han skrivit en rad prosaböcker väl värda att läsa. Det är Liseberg i Göteborg som gjort en undersökning inför invigningen av ett nytt Taubecentrum, omskrivet i dagens SvD.
Egentligen är medlidande den enda reaktion dessa nedslående siffror borde framkalla. Tänk vad folk går miste om!
Evert hade genom sina resor en mängd upplevelser av andra kulturer, andra människor som han delade med sig av: han tog oss med till Pampas och Buenos Aires i Argentina, till Roslagens famn, till Sololá i Guatemala, till de svarta tjurarnas land i Frankrike, till Västkusten, till Italien, ut på sjöss ombord på diverse flytetyg. Och det där var bara några exempel!
Vi som fortfarande minns honom, från teve-program och scenen på Gröna Lund, till exempel, vi tillhör de rikare.
Som nyinflyttad stockholmare missade jag aldrig hans framträdande på Grönan, tillsammans med sonen Sven Bertil och Ulf Björlins orkester.
Evert viftade dramatiskt med hatten, kom av sig, sjöng fel, började om, men inte gjorde det något. Riktigt nykter var han förmodligen inte heller. Men när han till tonerna av ”Min älskling du är som en ros” slängde ner den röda blomman till hustru Astri nedanför scenen var det lika rörande varje gång, trots att vi alla hade läst om hans affärer med andra (yngre och snyggare) kvinnor medan frun satt hemma och skulpterade i sin ensamhet.
Själv står Evert sedan länge som staty på Järntorget, på lagom avstånd från favoritkrogen Den Gyldene Freden. Han ser väldigt liten ut i skulpterad version, men kanske var han inte större än så i verkliga livet?Storheten uppnådde han i alla fall i sin konst, vare sig den var tonsatt, tryckt eller målad. Och personligen tycker jag det är väldigt trist att folk inte läser hans böcker. Novellen ”Don Salustiano” i samlingen ”I najadernas gränd” är en pärla i dödens närhet, boken ”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” något så originellt som historien om en svensk gaucho.
I åratal närde jag tanken att försöka kontakta Evert för att fråga hur Don Diegos dagar egentligen slutade, för det fick man inte veta i romanen.
Nu är ju det en sådan sak som man bara inte gör. Och Evert gick dessutom och dog.
Så alltså vet jag fortfarande inte hur det gick.
Det gjorde förmodligen inte författaren heller.
Men läs den, gott folk, och bättra på statistiken! Det är för ert eget bästa!
Inte kan vi glömma Evert Taube!
Copyright KlimakteriehäxanSvD bjuder också på ett Taube-test för den hugade. Jag fick inte alla rätt, tyvärr...
Kan nog ha att göra med att hela vår kultur framhäver allt som är nytt och ungt och fräscht.
SvaraRaderaEn dam i P4 (som jag enbart lyssnar på för att vakna och bli irriterad och gå upp ur sängen) berättade att när en äldre person efterlyste mer svenska visor i P4, och påpekat att pensionärer är en stor del av lyssnarskaran, hade en ung tjej ringt in och sagt att "vi lever på 2000-talet och inte på 40-talet". Vilket är ett bra typexempel på ett slags förakt för allt som inte är nytt.
nej, Evert är inte glömd, Liseberg bygger ett helt hus åt honom.
SvaraRaderaJag älskar hans visor. Kan en hel del utantill. Ja jag är väl lite mossig kanske. Men jag tycker det är en skatt värd att förvalta.
SvaraRaderaVisst blir man lessen, Bloggblad!
SvaraRaderaHannele, det är väl tur att Liseberg finns - det var också L. som stod för den där undersökningen, ju. Och SvD skrev om hela projektet.
Anna, mossighet kan vara så mycket. Jag tycker det är lite mossigt att påstå att Taube är 40-tal!