Godis är gott

Ett kilo godis.
Det är Medel-Svenssons påskranson. Alltså är butikslådorna från Karamellkungen sprängfyllda varenda dag under hela helgen – tänk, om det skulle ta slut! Om ägget blir tomt! Hemska tanke!

Nog för att jag gillar godis, mycket mer än som är nyttigt för min redan tämligen runda lekamen, men det kan faktiskt bli i mesta laget.
Hur många hallonbåtar, geléaprikoser, kokosprickar och chokladrussin kan en människa trycka i sig? Många, jo då, men…

För att inte tala om godsaker av lite lyxigare slag, från de allt oftare förekommande chokladeriorna, som lovar att allt de säljer är handgjort, till konditoriernas marsipanskapelser.
Jag hann aldrig till något av de där bättre ställena innan helgen bröt ut, och lika så gott var väl det. Vet hur det brukar vara: packat med folk som medan de står i kön väljer vilka praliner de ska satsa på – och sedan, när det väl är deras tur, börjar urvalsprocessen om från början igen medan de som fortfarande väntar på sin tur knorrar mer eller mindre högljutt.

Men det finns en fördel med den där finchokladen, och då tänker jag inte på kakaohalten eller frånvaron av läskiga tillsatser.
Det är priset som talar till det handgjorda godisets fördel.
För eftersom det är rejält dyrt köper man naturligtvis mindre.
Följaktligen äter man också mindre.
Den bromsen är svår att hitta när butikskedjorna tävlar i bästa extrapris – 3.90 hektot leder det här året, vad jag har kunnat se.

Tror att jag åtminstone hittills har några hekton till godo på det där genomsnittskilot. Min ambition är att inte nå upp till normen.
Fast helgen är ju inte slut än.
Så vi får se hur det går – kampen mellan förstånd och lystnad blir väl som alltid hård ända in till målsnöret.
Även billigt godis är gott, tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan