-Vill du hänga med på Folkoperan, dom ger "Friskytten"?
Frågan blev hängande i luften. Jag hummade lite. Vill jag verkligen gå på opera?
Min erfarenhet av operakonsten är begränsad men till så gott som 100 procent negativ. Konstarten fanns inte representerad i min närhet, vare sig geografiskt eller kulturellt, när jag var liten, och de glimtar som gavs till exempel i teve gav mig aldrig mersmak.
Denna min enorma brist på kulturhyfs ledde så småningom till en del pikar. Hur kunde jag, sedan åratal bosatt i Kungliga Operans Kungliga Hufvudstad, bara varit i det där palatset vid Gustav Adolfs torg på balett (som jag råkar gilla) men aldrig på det kåken ursprungligen byggts för av den vittre Gustav III?
Så en gång, det är verkligen många år sedan nu, skulle jag definitivt bli omvänd. Man gav Bizets klassiker "Carmen" med Edith Thallaug i titelrollen.
-Fantastiskt, sa den som tänkt sig att bli min frälsare.
-Förmodligen tråkigt, strävade jag emot.
-Inte tråkigt en sekund, jag lovar, försäkrade operavännen.
Jag gick. Man ska ju vara öppen för nya intryck. Klämde ner mig i en av de trånga röda stolarna, små och obekväma redan för den tidens kroppsstorlek. Carmen for runt på scenen och sjöng för full hals, tobaksarbetarna cirkulerade kring henne, jag uppfattade inte orden, bara fragment av handlingen – förmodligen för att jag i någon mån kände till den i förväg.
Mitt i andra akten, när Carmen gick på som värst, sov jag. Som en stock. Trots den hopplöst ihopklämda sittställningen, och trots att jag aldrig – och då menar jag ALDRIG – brukade somna vare sig på bio eller teater eller framför teven.
Efter att jag berättat om den upplevelsen var det länge lugnt på min operafront.
Men så blev jag ju mamma. Och som den goda förälder vi alla vill vara, så ansåg jag att mina ungar skulle ges chansen till alla kulturupplevelser som går att uppbåda. Mina förutfattade meningar skulle inte styra mer än nödvändigt.
Därför köpte jag biljetter till en familjeföreställning på Folkoperan. Man spelade ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Prokofjev. Och det påstods vara barnvänligt.
Vi, som hade många glada upplevelser av diverse barnteater, var ganska positiva och förväntansfulla när vi gick in i salongen. Det varade inte länge. Knappt en melodislinga gick att urskilja, handlingen begrep varken barn eller föräldrar. Inte ens scenografi och dräkter var kul.
-Snälla mamma, kan vi inte gå hem, bad Sonen i mellanakten.
Men jag, som var ute för att bredda mina barns kulturinflöde, vädjade om tålamod.
-Det blir säkert roligare i andra akten! sa jag så positivt jag någonsin kunde.
Köpte lite godis som tröst och så tog vi djupa andetag och gick in igen.
Blev det skojigare?
Icke.
När vi gick från teatern lovade jag mina barn dyrt och heligt, att de aldrig mer skulle behöva gå på opera i den mån det hängde på mig.
Och det löftet har jag hållit, helt och fullt.
Nu väntade den där frågan fortfarande på svar: Ville jag gå och se "Friskytten"?
Då visade det sig plötsligt, att andra ville se den där föreställningen. Så många att biljetterna, faktiskt, tagit slut.
Ibland har man tur.
Copyright Klimakteriehäxan
*skrattar* har ungefär samma upplevelser som du vad gäller opera.
SvaraRaderaMitt i prick. Det finns inget skönare än musik i alla dess former(Jo, det gör det men du förstår vad jag menar) om det inte vore för opera. Har försökt lyssna in mig men din beskrivning av fenomenet får stå även för mig.
SvaraRadera*L*
Ha ha ha
SvaraRaderaHar själv tänkt att jag nog "borde" se en opera någon gång men efter det här... jag avstår nog.
Jag har inte varit många gånger på opera, men jag älskar det när jag väl är där... och tänker att jag vill ha mer.
SvaraRaderaJag har däremot inte varit på teater sen jag slocknade tre gånger under Onkel Vanja... maken skämdes när han fick räta upp mig från hans axel... så vi gick i pausen.
Normalt gillar jag teater också... men lite lättsammare får det gärna vara.
När jag var ung på 70-talet gick jag på alla teaterföreställningar - då var det mest samhällstillvända saker.
Tanken har slagit mig ibland att jag kanske skulle gå och se en opera. Men har inte blivit av och jag skulle nog inte uppskatta föreställningen (tror jag).
SvaraRaderaRoligt att läsa din blogg, du har verkligen skriftens gåva.
Här får jag erkänna att jag faktiskt haft roligt på opera då och då. Till exempel Boris Godunov på operan: alla dessa mäktiga köravsnitt, klockringningar... Stort. Kärleken till de tre apelsinerna pinade jag mina ungar i evigheter med - i bilen. Till slut var de rätt väl förtrogna med såväl story som låtar. Och Bergmans Trollflöjt rullade rätt ofta i videon har det visat sig (jag hade inte en aning om att ungarna tittat på Trollflöjten miljontals gånger i smyg).
SvaraRaderaMEN: man klarar sig inte om man inte har läst på storyn i förväg. Att försöka hänga med i handlingen på scen, som om det vore en film på TV, funkar inte. Allra roligast är det ju om man kan både storyn och musiken. Dock kan det uppfattas som stötande att sjunga med.
PE
Opera är den enda sorts föreställning som jag har somnat på. Fast jag gillar musiken. Men själva teaterformen blir lätt lite jönsig.
SvaraRaderaJag var 18 år och utkommenderad av min musiklärare. Kanske är jag förlåten?
Senare har jag klarat det hela lite bättre.
Jag lyssnar gärna på opera, men då helst i hörlurar, hemma. Så jag kan stänga av när jag fått nog.
SvaraRaderaJag gillar opera - både att lysnna på hemma och att uppleva från scenen. Mitt livs första operaföreställning var Tosca på Stora Teatern i Göteborg - det var ppå den tiden man klädde upp sig till tårna för att gå på opera, men jag tyckte det var fantastiskt trots uppsatt hår med postisch och 144 hårnålar!
SvaraRaderaSenaste stora upplevelsen var Trubaduren på Fredriksten fästning, där zigenarna körde HD...
Om du tänker ge opera en chans till så satsa på Turandot. Den är så vacker. Att alltid läsa på storyn i förväg och gärna lyssna en del på musiken på CD i förväg ger större utbyte.
SvaraRaderaDet är rätt att ni, operans vänner, skrider till konstartens försvar! Men tyvärr, jag är nog förlorad för evigt. För att plugga på i förväg måste man ju vara intresserad. På riktigt. Nej, tacka vet jag teater, film, balett. Fast smaken är ju olika, och tur är väl det!
SvaraRadera