Let´s dance! - i Argentina

Ikväll är det dags för ännu en Teve-kväll med stort T: Tina eller Tony, det är frågan. Fast jag väljer nog att som vanligt spela in programmet för att sedan kunna snabbspola till godbitarna, alltså danserna, i efterhand.
Undrar om de ska dansa tango den här gången?

Det är något alldeles speciellt med tango - titta på bilden på vårt argentinska danspar i keramik, så kanske ni förstår.
I Argentina kan tango vara ren scenshow, ingen dansar, alla lyssnar, många kan texterna. Men det kan givetvis också handla om "tango bailable", som spelas på speciella krogar eller barer där folk dansar så svetten ryker.

Dans är förvisso ett sätt att få kontakt, över språkbarriärer, över etniska skiljelinjer, över kulturbarrikader.
Jag glömmer aldrig berättelsen om det äldre svenska paret som reste till Buenos Aires för att besöka sin son, som på sin kringelikrokiga väg genom livet och världen hade landat som lärare i engelska mitt bland "los porteños", som folk i den där storstaden kallas. Och det är sonen själv som gett mig historien. En intellektuell avgrund, inte lätt att överbrygga, skilde pojken från fadern.

Föräldraparet var inte precis som de flesta andra. Pappan var snudd på analfabet, kunde stava sig igenom korta meddelanden och skriva sitt namn, men all pappershantering sköttes av hustrun. Han arbetade med kroppen, hon använde huvudet på jobbet. Omaka, visst, men en lyckad konstellation likväl.
Och när de gled ut i varandras armar på ett dansgolv försvann allt annat: i dansen var de jämlikar, urskickliga, musikaliska, smidiga, med långt kvar till sitt bäst-före-datum.

Väl framme i Buenos Aires var det självklart att de skulle till Boca-distriktet, där tangobarerna finns i så gott som varje kvarter. Ibland blir det knökfullt på de där ställena. Från ett ställe ljöd de lockande rytmerna ut över gatan, men det var absolut omöjligt att ta sig in.
Då gjorde de svenska gästerna något ovanligt.
Mannen bugade lätt för sin hustru, fattade greppet om henne - och de gled ut på asfalten i en svindlande, svepande tango, samdansade, lyckliga.

Det blev raskt folksamling. Uppskattande rop, applåder, breda leenden.
Mitt bland argentinarna stod parets vuxne son, rörd till tårar. Han såg något oerhört vackert: sina föräldrar, så olika som människor, i total enighet och samklang. Han såg kärlek, helt enkelt. Svensk medelålders kärlek i tangotakt.

Kanske krävs det mer engagemang för tango än för någon annan dans. Svårt är det. Har ni försökt? Det har jag.
Det hände sig en gång på en semester i kanten av Medelhavet att jag blev uppbjuden av en engelsman. Plötligt blev det just tango. Det glittrade till i hans ögon, han sträckte lite extra på ryggen, tog fastare tag om mig och -
bröt i princip av min rygg.
Det kändes i alla fall så.

Detta var långt innan jag visste att det är engelsmän som regerar i dansens värld. Nu vet jag ju bättre, nu när Tony Irving och Dermot Clemenger är gamla bekanta i var och varannan teve-soffa.
Men varje gång jag ser folk dansa tango önskar jag verkligen att jag hade lärt mig. Kanske borde jag ha stått ut lite längre med den där brittiske turisten, gjort honom till min danslärare?
Ryggen gick ju trots allt inte av på riktigt...

Copyright Klimakteriehäxan

Vadslagning pågår förstås inför kvällens duell - läs här.
Tina verkar vara favorit - intervjuas här.
Ännu mer inför finalen här.