Att klippa kontakten

Ibland finns en människa i vår närhet dag ut och dag in – för att sedan, utan förvarning, försvinna och vara borta för evigt, fast ändå lika levande som tidigare.
I en liten post här på bloggen plockade jag in ett foto från fordomdags, och satte naturligtvis också in fotografens namn.

Anders Fors hette han, en ung kille som hade hand om bildarbetet på Arvika Nyheters redaktion när jag klev in där direkt efter studentexamen.
Den där lilla raden med hans namn tände ett ljus i medbloggaren Gaggas minne, hon som, visar det sig, var min pryo (!) på samma tidning. Hon var 15, jag hade inte fyllt 18, och vi blev båda plåtade av Anders, som också var i vår ålder.

Nu skriver Gagga i en kommentar om honom att han var ”en riktig goding vill jag minnas :) Vart tog han vägen?”.
Måste nog erkänna att jag aldrig satte etiketten ”goding” på honom, men det kan ju ha berott på att jag riktade blicken åt annat håll.
På själva frågan har jag inget bra svar. Vet bara att också han hamnade i Stockholm, där vi brukade ses då och då.
Så försvann hann ur min värld, tvärt och spårlöst.
Och det vet jag hur det gick till …

Anders kom hem till mig där jag bodde i en liten andrahandsetta på Gärdet. Vi käkade något, ingen gourmet-föda, det kan jag lova, även om jag inte minns vad det var. Snabbris med bacon och purjolök är ett stalltips, det hörde till mina basrätter på den tiden – inget jag bjudit någon på på de senaste trettio åren eller möjligen ännu fler, jag lovar!

Mätta och nöjda satt vi och småpratade. Jag granskade honom och konstaterade, att han faktiskt såg rätt eländig ut: långt hår utan stuk och tunt, lite stripigt skägg, som inte heller vårdats. Anders tog åt sig av kritiken, han insåg att den var väl menad.
Försedd med något redskap försvann han in i mitt badrum. När han kom ut igen var det glesa pojkskägget borta.

-Kan inte du klippa mej? bad han.
Jag ruskade på huvudet.
-Har aldrig klippt nån, vet inte hur man gör, sa jag.
Anders stod på sig. Det kunde väl inte vara så himla märkvärdigt och en sax hade jag väl?
Vi bredde ut tidningar på golvet, satte ”patienten” på en stol mitt på. Jag högg tag i saxen och satte igång.

Klipp, klipp. Klipp igen. Jag for runt hans huvud, mätte med blicken, snafsade av en tofs vid örat, kollade hur det såg ut vid andra örat, högg av lite för mycket, försökte jämna till vid öra nummer ett …
Så där höll det på. Till sist var Anders förvisso korthårig, men särskilt snyggt var det nog inte.
En stund senare gick han hem till sig för att sova.
Och sedan dess har jag varken sett till eller hört av honom.
Snacka om att klippa kontakten.

Copyright Klimakteriehäxan

PS OM, mot förmodan, dessa rader skulle hamna under Anders ögon blir jag jätteglad för ny kontakt!