Musik för kräkreflexen

”Killing Me Softly” var en oemotståndlig hit med Roberta Flack, inspelad 1973, då den också fick inte mindre än tre Grammys. Himla bra låt, jättesnyggt framförd, inte sant? Jovisst, jag tillhörde också sällskapet Robertas vänner och hörde gärna den där låten.
Men sedan gick det som det gick: redan introt utlöste min kräkreflex.

Under en semester, jag tror det var i Turkiet, visade det sig att poolbarens musikanläggning hade ett ytterst begränsat antal skivor att tillgå. En av dem var, ja du har ju redan gissat det, ”Killing Me Softly”. Första dagen gick väl an, solen kändes som en nyvunnen vän, bassängen var ren och lagom svalkande, boken var av bladvändartyp. Och den där låten, den var fortfarande bra – även om rätt många år hade gått sedan den låg på topplistorna.

Men framåt eftermiddagen, när Roberta slog ner tangenterna på sitt piano för ungefär femtifjärde gången sedan vi sjunkit ner i solstolarna, då började det bli lite jobbigt. Ibland går det ju att blunda med öronen och totalt stänga ute störande ljud, fast så fort man en gång lagt märke till irritationsmomentet sitter det där, som cementerat, omöjligt att bortse ifrån. Det här var exakt ett sådant tillfälle.

Nu slås jag av insikten, att ”Killing Me Softly” 35 år senare ligger kvar på den eventuella topplista som barmänniskor, hissoperatörer och muzac-administratörer jobbar efter.
Samma personer har bestämt för sig att Julio Iglesias fortfarande smeker kvinnors öron så att de handlar mer – man kan tycka att de åtminstone borde växlat över till nästa generation Iglesias, men nej.

Frank Sinatra hör också han hemma i sammetsklassen, tränger gärna in i vårt medvetande i kön till utcheckningen på hotellet eller, ve och fasa, i väntan på matsedeln på restaurangen.
Varuhusgurus verkar ha samma sorts musiksmak. Och melodier som en gång klassats som evigt gröna utsätts för ett slitage bortom all rimlighet. Kräkreflexen stimuleras igen.

Någonstans har någon missat något. Inte kan det väl vara meningen att muzac alltid ska vara den sorts musik som per automatik stämplas som stenålders av alla som är yngre än, ja åtminstone än 40? Är det inte läge att peta in lite nytt material i högtalarsystemen? Och nog måste det gå att variera sig lite bättre, även om man klamrar sig fast vid sådant som spelades in före 1980?

Annars är ”Killing Me Softly” snart inte bara en låttitel, utan rena rama sanningen. Låt mig slippa den nu, i flera år, minst!
Fast innerst inne gillar jag den ändå fortfarande på något vis. Kanske för att den inspirerats av och handlar om en av mina absoluta favoriter bland amerikanska singer-songwriters, Don McLean. Också han gjorde mest på 70-talet, men aldrig att jag hör honom sjunga ”Vincent” i någon hiss, förklara det den som kan!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du (mot förmodan?) vill bli påmind om hur ”Killing Me Softly” låter – så finns den här, i originalversionen!