-Jaha, jasså, har jag ringt dig?!-Oj då, har jag sms:at, det visste jag inte …
Om man som jag heter något på A hamnar man per automatik högt i folks digitala telefonböcker, inte sällan allra först i hela den långa listan.
Det där ökar på mobiltrafiken mer än man kan ana. Så här till exempel:
Mobilen ringer och jag gör min sedvanliga rundrotning i väskan innan jag får tag i den och lyckas, lätt andtruten av stress och irritation, svara HALLÅ!
Ingen där.
HALLÅÅÅ hojtar jag igen. Lyssnar efter gensvar.
Då hör jag.
Fötter vandrar i grus, det knastrar. Eller kanske är det höga klackar som smattrar fram på ett stengolv. Någon flåsar tungt i en uppförsbacke, snyter sig med eftertryck.
Ibland pågår ett intensivt samtal som alls inte inbegriper mig. Jag spetsar öronen: vem är det? Vad pratar de om? Aldrig att man hör något spännande, kan jag avslöja. Bara mummel och osammanhängande utrop, blandat med skratt och en och annan hostning.
Beroende på vems mobil som agerat så att säga på egen hand vet jag ju ibland vem den tillhör, vem den mumlande är.
Någon gång ringer jag tillbaka. För flera av mina bekanta har jag berättat att de utan att ha en aning hör av sig till mig då och då, vilket brukar resultera i att något nummer av blockeringstyp övertar förstaplatsen i deras telefonböcker. Somliga har lyckats aktivera uppringningsknappen i samband med toalettbesök, vilket kan ge oväntade ljudsensationer och kräver en viss diskretion när man påpekar att man blivit kontaktad.
Sms droppar också in, meddelanden som verkar krypterade, eftersom jag inte har en chans att fatta sammanhanget. Ibland är det kärleksfulla små tillrop som i och för sig känns trevliga fast oförtjänta, ibland är det korta och kärnfulla svar på frågor jag inte ställt, ibland framställs krav på saker jag borde göra som jag verkligen inte åtagit mig. Ofta får gåtorna sin lösning och rätt mottagare kan så småningom få sitt sms, men ibland kvarstår mysteriet. Kan bara hoppas att ingen irreparabel skada uppstått.
Anonyma telefonsamtal var ju ett populärt tidsfördriv för ungar innan mobilerna och nummerpresentatörerna dök upp. I dag tillhör busringning historien.
Men när telefonen alldeles på egen hand ägnar sig åt det blir ju situationen lite annorlunda. Fast alltihop handlar väl egentligen om det moderna IT-fenomenet: att alltid vara nåbar.
A som i Alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
Allt det här som du skriver om verkar jättespännande. Jag kanske skulle pröva på att sätta på min mobiltelefon ibland och inte bara använda den för att ringa upp MM och Mirren ibland.
SvaraRaderaMitt äldsta barnbarn lärde mig hur man SMS:ade men jag vet inte var jag gjort av lappen som jag skrev upp hur man gjorde.
Ett tips till dina vänner är att lägga in Aaa och ett fejknummer i telefonen så slipper du bli uppringd (du blir då inte först i listan).
SvaraRaderaBittens förslag låter bra - själv har jag lagt in nummer 1000 (ett tusen) först i min adressbok på e-mail listan och det funkar.
SvaraRaderaÅ andra sidan kanske det kan vara kul att vara mobil-voyeuse.....
men jag har nog nollchans där med ett namn som börjar på S...
Mannen brukar "ringa" mig ibland - det är inte ens spännande, jag har inte en chans att fatta vad samtalen handlar om. Men jag undrar - det finns ju knapplås på nästan alla mobiler. Varför inte använda det? Och du, häxa: den lever fortfarande! Det är rekord!
SvaraRaderaJovisst, folk lägger in blockeringar allt eftersom, knapplåset är lätt att glömma - Musikanta, klart du måste lära dig att sms:a, det är inte ett skvatt svårt (fast man kommer aldrig upp i den yngre generationens hastighet hur gärna man än vill!)
SvaraRaderaMalou, vi talar hibiscus va?
skrev fel, hortensia menar jag förstås
SvaraRaderaJag måste fråga Londongirl om jag ligger först i hennes telefonbok, eftersom jag fick höra hennes tvättmaskin en morgon.
SvaraRaderaJag tillåter mig att inte alltid vara nåbar, låter bli att svara i telefon och läser sms när jag hinner... Jag kanske är för gammal för att tycka att jag måste vara tillgänglig jämt? (och så jobbar jag ju inte...)