En doft att minnas

Det kom ett vykort. Motivet var inte ett torg, ett vattenfall eller en staty. Det var en blomma.
En liljekonvalj.
Se där en blomma som passar överallt även när det inte är säsong: som hälsning från semestern, i jättetidig vårkruka inomhus, i dungen på försommaren, i brudbuketten, i gåbort-blomkvasten, i julgruppen. Vacker är den var och när den än förekommer.
Men det riktigt speciella, det är doften, ofta förknippad med minnen.

Har ni läst romanen ”Parfymen” av Patrik Süsskind? Eller kanske sett filmen, den kom för något år sedan medan boken hunnit skaffa sig rätt många år på nacken.
I den historien får man delta i jakten på dofter, lukter som kan kombineras och förpackas i en liten flaska, förvrida huvudet på den man åtrår.

Vad parfymmakaren i berättelsen egentligen försöker göra är att återskapa doften av en speciell flicka.
Och beskrivningen av hur han sniffar sig igenom Paris kvarter är fascinerande. Många av de saker han kan lukta sig till utsöndrar odörer som man kan vara glad över att slippa. Jag har själv en ovanligt okänslig näsa, urskiljer bara vissa dofter, som tur är mest angenäma, och kan alltså överse med såväl bajsblöjor som blomkålskok (fast inte surströmming, där går gränsen!).

Men doftminnet är det inget fel på. Därför behöver jag bara se en liljekonvalj för att känna hur den luktar, medan en människa med normalt luktsinne inte förnimmer någonting på grund av avståndet. Så hamnar jag i en liljekonvaljedunge är jag lika förtjust nu som förr – fast det är förstås alltmer sällan jag hittar till någon.

Så finns det en närbesläktad lukt, vars tillverkare naturligtvis önskar att den ska kallas doft, men jag förhåller mig lite tveksam.
Gamla tiders parfymmakare hade som specialitet att åstadkomma så starka dunster att ingen skulle märka att bärerskan inte hade tvättat vare sig själv, sitt hår eller sina kläder på mången god dag. Rejält med stänk ur parfymflaskan, i kombination med starkt luktande puder, dövade de unkna, hopsamlade och vällagrade kroppsutsöndringarna.

Jag undrar om den som kokade ihop 50-talets liljekonvaljeparfym hade gått i den skolan. (Det var samma decennium som deckarförfattarinnan Maria Lang sålde bra av sin bok ”Kung Liljekonvalje av Dungen”.) Vi som var småflickor då fick inte sällan en flaska liljekonvalj i present, vilket vi säkerligen tyckte var roligt och en riktigt fin gåva. Den förvandlade oss till stinkbomber på sekunder, det där med att måttlighet är en dygd och att allergiker kan få anfall av starka lukter, det hade vi inte lärt oss.

Hittade en sådan flaska för inte så länge sedan. Vätskan hade naturligtvis varit avdunstad i över 40 år, men det dammiga glaset luktade ändå. Starkt.
Jo, det fanns en svag likhet med liljekonvalj.
Men vad var det egentligen för hemska saker i den där flaskan från början, det undrar jag. Saker som 50-talets lågstadieflickor hällde över sig. Fick vi men för livet? Förmodligen inte, trots allt. Men minne för livet, ja.

Återgår snabbt till att försöka återkalla den riktiga doften, blomdoften, i min näsa.
Och liljekonvaljeparfym, det finns väl ändå inte nu för tiden?
Vykortet, det med liljekonvaljen på, luktar absolut ingenting.

Copyright Klimakteriehäxan