Tantvarning!

Jag är på väg att bli en tant. En riktig tant.
Iakttar mitt beteende och noterar: det är så där tanter gör.
Illavarslande, men kanske så gott som ofrånkomligt? Sant, icke desto mindre.
Vad är det då tanter gör som inte flickor/tjejer/kvinnor/damer gör?
Jo då, det finns en hel radda saker – än har jag väl inte hunnit igenom alla, men några av tecknen är väldigt tydliga.

Till exempel fångar jag ett vilt främmande barns blick och så ler jag. Hult. I grund och botten är jag inte en sådan där hjärtligt barnvänlig människa, min åsikt att det finns barn som är jättegulliga och rara, men det finns också sådana som nästan bara en mor kan älska.
Men tanter, de tycker att alla barn är ljuvliga, oavsett uppförande och egenskaper. Och råkar det oskyldiga livet le tillbaka, då har tanten fått sin belöning.

I mjölkdisken kan jag sträcka mig så att lederna knakar för att komma åt en liter lättmjölk med senare bäst-före-datum än de enkelt nåbara paketen längst fram har. Det går inte åt så mycket mjölk nu, när Sonen har flyttat till eget (och förmodligen drastiskt dragit ner sin mjölkkonsumtion till förmån för andra drycker). Tanter köper inte onödigt gammal mjölk om det finns nyare.

De svenska jordgubbarna, som utan att blekna om de röda kinderna ståtar med en prislapp på mellan 30 och 40 kronor litern, tittar tant (jag) misstänksamt på. Det kan till och med hända att jag ruskar lite på kartongen – och se! där låg det en rutten, då tar vi en annan låda! Tanter vill bara ha fina gubbar med sig hem, speciellt till det priset – det blir nog inte ens någon sylt i år!

I spegeln på H&M står en tonårstjej och testar några plagg. Tanten suckar, hörbart rent av. Hur kan flickan ens reflektera över att köpa den färgen? På den tröjan? Till det håret? Dessutom har hon extremt kort kjol som låter trosan anas, stringsnöret kryper upp i midjan där bak, och linnet hon har stramar över en framkikande vit putmage, ihopkommen av för mycket läsk, för många chips, för mycket chattande och för lite motion. Och varför är hon kvällssminkad, elva på förmiddagen?

Tant suckar över ungdomen, den förtappade, som inte begriper sitt eget bästa, som att åtminstone köpa kläder i rätt storlek. När tant själv var i den där åldern var hon minsann både i form och med snygga gångkläder försedd (hm, det tyckte förmodligen inte tanterna då, men i alla fall).
Tant suckar igen, och tar med sig ännu en svart topp till reapris innan hon ställer sig i kassakön.

Tant kan heller inte begripa vad den yngre generationen hittat för fel på de dyra solglasögonen från i fjol, varför måste de prompt ersättas av nya, ännu dyrare, för de där ynka soldagarna vi i bästa fall kan pricka in i almanackan? Fjolårsmodellen är absolut intakt, antireflexbehandlade och med alla tänkbara finesser. Tant petar upp sina egna (från -97) på näsryggen och kollar att paraplyn ligger i handväskan, för säkerhets skull.

Jag bockar i andanom av grej efter grej på min lista, noterar tantpoäng efter tantpoäng. Kommenterar resultatet tillsammans med en yngre väninna.
-Men självklart! utbrister hon häpet.
-Klart jag inte tar den gamla mjölken! Och jag kollar definitivt packdatum på ruccolasalladen, kan vända på varenda påse för att få den som senast lämnade Italien! Förresten håller jag helt med dig om det där med solglasögonen, min dotter är inne på sitt tredje par bara i år! Kalla mig tant om du vill!

Där ser man. Även en 36-åring kan trilla dit.
Det är kanske med tanter som med kärringar: de finns i alla åldrar och av alla sorter. Till och med män kan kvala in. Om de inte aktar sig, alltså.
Härmed är allmän tantvarning utfärdad.

Copyright Klimakteriehäxan