Jag ser en bild och blir fascinerad.
En annan människa tittar på samma tavla men ser i princip ingenting.
Ta ett av världens mest berömda konstverk till exempel: Leonardo da Vincis Mona Lisa. När jag stod öga mot öga med henne där hon sitter och ler bakom en tjock glasruta på Louvren i Paris blev jag bara besviken. Var hon inte häftigare, större, vackrare, med mer lyster?
Sedan dess tycker jag att samma Mona Lisa är helt OK som slipsmotiv, på servetter eller till exempel som draperi i kinesiska bambupärlor. Men målningen? Fnys!
Nu hade jag turen att ta hem en vinst i ett konstlotteri. Jag hamnade visserligen en bit ner i prislistan, men verken som lottades ut var många och vinnarna fick i tur och ordning välja sin tavla.
I förväg kollade jag utbudet och gjorde en prioriteringslista över de bilder som jag kunde tänka mig.
Så blev det dags. Kvällen K som i Konst var inne.
Förstepristagaren gjorde mig helt häpen genom att välja en tavla jag över huvud taget inte hade med på min lista. Tvåan likaså.
Vinnare efter vinnare klev fram, meddelade vilken vinst han eller hon vill ha, allt gick i en rasande fart. De såg nöjda och glada ut, allihop.
I min tankevärld skulle i princip bara en av de grejor som stod på min lista finnas kvar när det blev dags för mig.
Men det är det där med smaken.
Folk valde ju inte alls som jag, nej, de hade helt egna åsikter och gjorde val utan hänsyn till min uppgjorda förteckning.
Det blev min tur, och jag stod där med min vid det laget skrynkliga och svettiga papperslapp i handen. En hel rad av mina i förväg noterade favoriter fanns kvar. Men plötsligt visste jag över huvud taget inte vad jag tyckte eller ville, ingen tavla kändes som om den krävde en plats på en vägg nära mig. Jag bad om lite extra betänketid – det hade ingen annan gjort – men kunde ju inte stå där och vela särskilt länge.
Till sist gör jag något oförlåtligt. Jag muttrar till en av dem som står närmast att ”den där, den är väl i alla fall värd en hacka” och så tar jag en litografi av en välkänd konstnär. Inte för att jag gillar den, vid det här laget har jag kommit fram till att jag egentligen inte tycker om någon av tavlorna, utan för att jag tror att den går att sälja till ett hyfsat pris …
När jag kommer hem med min trofé kastar Dottern en blixtsnabb blick och konstaterar:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint på datorn.
Samma entusiasm visade resten av familjen, men jag förklarade att tavlan skulle minsann säljas och det skulle bli rena klippet.
Nu har jag sålt den, för ett pris som ungefär motsvarar vad det en gång kostade att rama in det där bladet.
För inte var den där bilden särskilt värdefull. Det var rätt åt mig.
Men han som nu köpt den blev jätteglad. Den var helt i hans smak.
Och jag har förhoppningsvis lärt mig en läxa: det är sin egen smak man ska gå efter, ingenting annat.
Annars kan det bli helt uppåt väggarna.
Inte minst när det handlar om konst.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst är det där med smak märkligt - vi är så lika i så mycket vi människor, och så skiftar smaken. Det är ju tur, för annars skulle vi se ut som kopior och leva som kopior...
SvaraRaderaI går pratade jag med en dam som liksom jag varit på alla sommarkvällskonserterna här i stan, och om ett av programmen tyckte hon att det var det bästa hon nånsin hört, det var högsta kvalitet (hon är bevandrad i musik) och jag satt den gången och tittade på klockan och undrade om det inte var slut snart... Medan det en annan gång var omvänt...
Men sen har vi väldigt lika åsikter och tankar om mycket annat... visst är det häftigt.
Jag håller med er och har många gånger fått erfara att det är just så.
SvaraRaderaJust när det gäller konst är det väldigt personligt tycker jag. Ärvde en hel del tavlor efter min svärmor. De flesta är nedpackade och kommer aldrig att komma upp på våra väggar. Vi måste försöka ta oss tid och ta reda på värdet på dem så att de kan gå till försäljning.
Jag hittar hur mycket fina tavlor som helst, blandar kors och tvärs, långt innan taveltapeterna kom på modet, har jag gjort mina egna tavelväggar - too much is never enough :)
SvaraRaderaDet är inte allt på mina väggar som andra skulle kalla för konst. Något har kostat lite pengar, annat har kostat lite mer pengar, annat har inte kostat någonting annat än inramningen. Men allt hänger där för att jag eller mannen har valt det, för att vi tycker om det och blir glada av det.
SvaraRaderaAbsolut gå efter din egen smak :)
SvaraRaderaDet är märkligt det där med att se konst live ofta tror man att tavlorna ska vara större.
Ibland händer det också att jag inte förstått hur fantastisk en målning är fören jag ser den live i stort format (t.ex. Pollock och andra abstrakta expressionister de gör sig verkligen inte i litet format)
Malou uttrycker precis min åsikt: det är så man ska göra! Men Hannele, det KAN bli för mycket - jag har inte plats för allt som jag gillar! Och precis som Londongirl har vi arvegods som bara ligger och dräller... Bloggblad, visst gäller detta musik också!
SvaraRadera