Att baka en tårta

Det hände sig en gång på det avlägsna 70-talet att jag en sommardag skulle jobba tillsammans med en kille, som råkade fylla år. Inget jämnt, han måste ha haft något eller några år kvar till de trettio, men jag bestämde mig ändå för att uppmärksamma honom, eftersom det var en hyvens typ.
Jag bakade en tårta.

Sedan dess har det alltså gått ungefär 35 år, och vi ses väldigt sporadiskt numera. Men om och när vi träffas tar han alltid upp det där med tårtan. Stillbilderna som visar hans svartvita förtjusning har vi sparat båda två, men vore det inte för hans entusiasm hade jag antagligen förpassat den där grädd-och-bär-täckta kakan till minnets obebodda övervåning.

Nu sprang vi ihop häromdagen – det är alltid lika trevligt att träffa honom – och vad säger han?
Jo: Kommer du ihåg när du gjorde tårta till mig? Hans blick glittrar fortfarande lika lyckligt. Om det beror på att ingen någonsin bakade till hans födelsedag annars, det vet jag inte. Vet bara att en liten tårta kan betyda en hel del, oavsett hur lyckad den är så är det ett handfast sätt att visa sin uppskattning.

Och jag har hållit den där traditionen vid liv. Tar alltid fram största runda kakformen, smörjer, bröar, vispar smet, gräddar, delar, fyller, garnerar så snart det är födelsedag i familjen. Festföremålet får chansen att bestämma typ av tårta, inom rimliga gränser. Oftast blir det faktiskt en gräddvariant i kombination med frukt av något slag.

I veckan var det dags igen. Det fick bli sensommarupplagan av jordgubbar. Förra gången det begav sig, för några veckor sedan, var det hallonsäsong så då blev det nyplockade sådana.
Ibland får jag en eller annan kommentar om mina tårtor, oftast av folk som inte bereds tillfälle att smaka.
Varför envisas jag till exempel med hembak när det finns så utmärkta färdiga tårtbottnar att köpa i närmsta livmedelsaffär?

Jo för att jag vill baka den själv. För att jag vill tro att min hemgjorda blir godare. För att jag vill att födelsedagsbarnet ska få en alldeles egen tårta – de blir ju aldrig riktigt riktigt likadana. För att jag tycker att det är en trevlig tradition, helt enkelt. Och för att alla, utan undantag, uppskattar gesten.

Nu har jag upptäckt att det finns nya medlemmar, en ny generation, i tårtbakar-klubben. När Dottern fyllde tjugo kom flera kompisar med egna bakverk, konstrikt smyckade och jättesmaskiga, en present så god som någon. Alltså finns det hopp: traditionen att uppvakta med en tårta kommer att överleva. (Det var förmodligen bara ett utslag av god uppfostran som gjorde att ett par av tjejerna förklarade att just min tårta var den allra godaste.)

Men det allra tydligaste beviset, det är ändå den där hembakade för 35 år sedan.
-Jag glömmer det aldrig! lovar han som då var den vi hurrade för.
Vid det här laget tror jag honom.
Och fortsätter sno ihop tårtor.
Fast ett olöst mysterium kvarstår: varför är de alltid godast dagen efter, oavsett hur nära inpå eller långt före uppvaktningen man gjort den?

Copyright Klimakteriehäxan