Skördetid

Ljuvlig doft sprider sig från köket.
Det står en plommonkaka i ugnen, gjord efter ett recept som Anna Bergenström svängt ihop.
För en gångs skull tror jag till och med att jag kan säga att jag gjort helt i enlighet med receptet, jag brukar annars tvingas improvisera rätt flitigt när jag ställt mig vid spisen, min enorma receptsamling till trots.

Plommonen är jättegoda och lystrar förmodligen till namnet Victoria. Och skörden kommer från ett träd som står på vår gård, ett träd som formligen dignar av frukt i osannalika mängder. Men eftersom vi bor i ett stort hus med många lägenheter tycks ingen våga gå ner och plocka, så plommonen hänger kvar och grenarna ser ut att falla till marken med ett brak vilken sekund som helst, nedtyngda av all denna frukt.

Jag har i alla fall tagit vara på skördetiden. Blev ”tvungen” att koka lite marmelad (fast hade kanske lite väl bråttom, burkarnas innehåll liknar mer sylt), har frusit in halvor utan kärnor (Anna B:s förslag) och dessutom ätit rätt många i naturligt skick. Samt medförde en påse till gårdagens kräftkalas.

Fortfarande hänger det hur många kilo plommon som helst där nere. Kan bara hoppas att någon mer än jag drar nytta av härligheten.
En plommonkaka kan ju aldrig vara fel, eller hur?
Fast i min värld borde det heta Pflaumenkuche. För en gång när jag var på genomresa i Tyskland gick vi på konditori. Bakverken som fanns att välja bland var helt enorma: många, stora, vackra och, det syntes ju på utsidan, goda.

Efter lång tvekan och stor beslutsvånda valda jag just en Pflaumenkuche, med vispgrädde för säkerhets skull.
Servitrisen la upp min jättebit på en assiett och tittade sedan frågande. Vad skulle jag ha mer?
Mer? Skämtade hon?
Nej, hon skojade inte, det blev jag varse när jag och min kompis balanserat in våra tårtbitar till ett bord.

För på konditoriet i Köln satt medelålders damer i grupper om två, tre eller fyra. Alla åt smaskiga kakor.
Ingen hade ”bara” en på sin tallrik. Men två och till och med tre. Plus grädde.
En plommonkaka kan väl aldrig vara fel, som sagt. Och jag kan EVENTUELLT tänka mig att servera den med vispgrädde.
Fast två eller tre? Å nej, någon måtta får det vara, hur många plommon det än finns att hämta!

Och resultatet av denna min köksstund, undrar ni kanske, hur blev det?
Tja, för all del. Ser skapligt ut, men än har jag inte kunnat smaka. En sak är dock än en gång bevisad: jag är en evig representant för fort-men-fel-folket. För se den sista raden i receptet, den läste jag väl inte.

Där stod "låt kakan kallna i formen innan du stjälper upp den". Jag vände ju på den direkt, med följd att jag nu också stått och lagt lite pussel för att bakverket ska se ut som en Pflaumenkuche, eller i alla fall en avlägsen svensk släkting till det tyska praktexemplaret. Samtidigt tycker jag ju faktiskt att det ser ut lite som en pizza ... men pizza är ju också gott ... kanske kan jag uppfinna ett eget recept: plommonpizza?
Är det skördetid så är det!

Copyright Klimakteriehäxan