Vanans makt

Att vi människor lägger oss till med vanor som ibland styr oss hårt, det är varken en nyhet eller en hemlighet.
Men jag måste medge att jag blir förvånad själv över hur hårt de där gamla vanorna sitter i, på områden som man faktiskt inte tänker så ofta på.

Ta det här med vitvarorna i köket, till exempel.
Vårt kök har sedan en dryg vecka tillbaka ny kyl, ny frys. Inte för att de gamla hade lagt av, men för att de förmodligen skulle göra det vilken dag som helst, på grund av ålder. Och vi vet vad det betyder när en frys packar ihop mitt i sommaren: USCH. Det blir inte bara dyrt, det blir rysligt äckligt också.

Vår gamla frys var av filé-typ, det vill säga så pass liten att man fick tänka sig för innan man stuvade in något. Alltså blev det mycket och kompakt filé, eftersom man då får in förhållandevis mycket mat. Dessutom blev det alltid så mycket spontan-is i skåpet att utrymmet krympte redan av den orsaken.

Nu har vi en större modell, miljövänligare, självavfrostande. Stora plastlådor som man kan se in i. Trodde jag, alltså. Men den där plasten täcks av imma inom loppet av en halv sekund efter det att man gläntat på dörren, som dessutom börjar tjuta ilsket efter sju sekunder i öppnat tillstånd. Fast den är större, konstigt vore det ju annars, den har trängt bort mikron till ett hörn där man knappt kommer åt den och dessutom trevar ovant efter dörren, som nu öppnas åt ”fel” håll – om man jämför med våra gamla vanor, alltså.

Värst är det dock med kylskåpet.
I vårt gamla hade allt sin tämligen bestämda plats: smöret, osten, skinkan, mjölken, vattnet, yoghurten, resterna från i går som blir dagens lunchlåda.
Den nya kylen verkade bli full direkt, fast hälften av innehållet från den gamla stod kvar på köksbordet. Inget bra ställe hittade jag för äggen, var ska kaviartuben ligga förresten? Och det där flaskfacket, snor det inte i själva verket en massa utrymme, fast det väl är tänkt att vara ärkepraktiskt?

Vanans makt är på vippen att förvandlas till vanmakt. Vad ska jag ta mig till med det som ”alltid” stått i kylen? Handen går ju automatiskt upp till översta hyllan – men där står inte längre margarinet. Parmesanbiten får inte plats i facket i dörren, fast den alltid har fått det hittills.
Får sätta upp det på kontot över sådant man får tåla, i miljövänlighetens namn om inte annat.

Jo, det är klart att jag – vi, för resten av familjen har samma problem – kommer att lära oss. Skaffa nya vanor som leder handen utan att hjärnan behöver aktiveras. Men att människan är ett vanedjur, det gäller till och med i kylen och frysen, det är helt klart.

Copyright Klimakteriehäxan