Möte med modern teknik

Ibland gör teknikens framsteg en häpen.
Minns vår första tjusiga radiogrammofon. Inte hade jag väl trott om någon berättat att den en dag skulle kunna ersättas av en liten pryttel mindre än en tändsticksask. Nog hade vi väl skrattat om någon på 60-talet hade påstått att vi skulle kunna sitta hemma i soffan och vara publik på sportevenemang på klotets andra sida, samtidigt som tävlingarna pågick. Eller om man försökt tuta i oss att telefonen inte alls behövde sladd och att den dessutom skulle gå att fotografera med.

När människor möter ny teknik reagerar de förvisso väldigt olika, en del tar avstånd, blir negativa, avvisar alla ändringar som dumma, onödiga eller rent av farliga.
Men andra tar till sig det okända, förundras, blir intresserade.

Två gånger i livet har jag varit med om att en person genom mig mött helt ny teknik och blivit fullständigt fascinerad.
Första gången handlade det om något så elementärt som en skrivmaskin, min Odhner Privat som jag köpte för pengarna jag fick i studentpresent. Jag släpade den med mig överallt, den var i många år en av mina käraste ägodelar.

Så kom jag att tillbringa två veckor i Jämtland, nära norska gränsen. Jag inhystes hos ett äldre samepar. De behandlade mig ytterst vänligt, nästan respektfullt – jag kom ju ända från Stockholm, dit bara frun hade vågat sig på besök. Herrn i huset tyckte det räckte att åka till Strömsund, fast helst höll han till på fjället.
På kvällarna, när jag dragit mig tillbaka till rummet jag fått låna, plockade jag fram skrivmaskinen. Det blev väl ett brev eller något annat som jag smattrade ihop.

Sista kvällen bad mannen mig om en tjänst.
-Om du ville ta fram den där saken du skriver på så jag finge se, sa han.
Med vördnad petade han på tangenterna, snurrade försiktigt på valsen. Bad mig skriva lite.
Han, som var den förste samen i Sverige som skaffade snöscooter, som följde med världsnyheterna i tv varje kväll, som skötte sina renar och visste hur vädret skulle bli bara genom att kasta ett öga på molnen, han blev helt betagen av en skrivmaskin. På 70-talets mitt!

Några år senare befann jag mig i Chiapas-provinsen i södra Mexico. Vi besökte en liten by där textilierna var bländande vackra, hattarna vidbrättade, majsen gul och svart, fötterna bara och solen stekhet. Som alltid hängde min kamera runt halsen.
En indian följde varje steg jag tog. Men det var inte den blonda gringan som fångat hans intresse, det var min svarta Olympus.

Jag försökte förklara att jag tog bilder med den, att jag kunde ta med mig dem hem och se dem efteråt, att jag valde mina motiv när jag tittade i sökaren.
Ville han kanske titta själv?
Han nickade, ordlöst. Tordes inte hålla i vidundret, men jag pekade och han satte ögat intill.
Tittade i säkert en minut eller rent av mer. Totalt koncentrerad.
Så vred han huvudet åt mitt håll. Hela ansiktet var liksom uppfyllt av ögonblickets storhet.
-Det är ju med färg! sa han lyckligt.

I dag har han möjligen hatten kvar – brättet är bra i solen – medan han kanske ser på CNN och har mobilt bredband, och samtidigt som han surfar på nätet lyssnar han på musik i sin Ipod. För säkert har också han mött modern teknik många gånger sedan han tittade i min kamerasökare.
Men även om jag hade kunnat se in i framtiden då – så hade ju varken mexikanen eller samen trott mig. Fullständigt begripligt.

Copyright Klimakteriehäxan