Kan det vara genetiskt?

Det finns saker man måste göra vare sig man vill eller ej.
Tråkiga saker. Som att plocka ur en nyss körd diskmaskin. Visst, innehållet är rent och inte behöver man bränna sig på fingrarna heller, bara man har vett att vänta några avsvalnande minuter.
Tråkigt är det ändå.

Då har jag kommit på mig själv med att försöka göra det lite roligare. Diskret, i tysthet. Och trots att jag vet hur fånigt detta kan låta så har jag nu bestämt mig för att göra en träda-fram-are.
Det handlar om att ta ur besticklådan.
Här kommer bekännelsen: Jag tävlar när jag gör det. Med mig själv.

Först tar jag smörknivarna, vi har sådana där av eneträ. Sedan tar jag kanske osthyvlarna. För att ta mig an skedar, gafflar, knivar och teskedar – inte i någon bestämd ordning. Däremot ska jag i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Vet ni att det är faktiskt svårare än det låter. Rätt som det är har en gaffel gömt sig bland knivarna, en tesked krupit in i en större skedsort. Och då kan jag bara konstatera att jag misslyckats. Får helt enkelt satsa på ett bättre resultat nästa gång.

Så bad jag vid något tillfälle Sonen att ta sig an den rena disken. Han gjorde det, faktiskt utan knot. Det skramlade lite diskplockartypiskt omkring honom. Plötsligt hörde jag ett väldigt irriterat mutter, en liten halvkvävd svordom.
-Vad är det? undrade jag.
-Äsch, svarade Sonen generat, det var inget.

Fast det var det ju. Det kröp fram. Han hade missat urplockningen av besticklådan med en enda kniv som blev ”fel”.
Han försöker göra en tråkig sak lite roligare genom att tävla med sig själv. Han ska i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Och det är definitivt inte jag som lärt honom det.
Kan det vara genetiskt?

Copyright Klimakteriehäxan