Rent trolleri

Jag avskyr att bli lurad. På alla sätt och vis.
Men ändå är jag jätteförtjust i trolleri. Innerst inne vill jag gärna tro att magi finns, att trollkarlar fungerar, att damer kan sågas itu (och komma ut hela igen) och att kaniner kan försvinna i en hatt.

Nu är det förstås så att jag med hjärnan vet att det inte handlar om något annat än rent och skärt lurendrejeri, fast skickligt sådant. Alltså kan jag med hjärtat fortsätta att applådera åt Joe Labero och Carl-Einar Häckner och alla deras fingerfärdiga kollegor.
Jag vet att vi är många som febrilt koncentrerar oss på att titta på deras händer när saker ska till att försvinna eller byta plats.
Vet också att vi är tämligen exakt lika många som aldrig hinner uppfatta någonting. Klart frustrerande!

Små barn uppskattar oftast trolleri utan att grubbla. När ungarna var små skaffade Maken en bok och lärde sig några enkla knep: slantar gick genom bordsskivor, spader kung dök upp precis när han skulle – enkla konster men oerhört effektiva. Ja, i ärlighetens namn tyckte jag också att familjens egen trollerimästare var riktigt flink, nästan så jag började tro att han kunde trolla …

Så blev det födelsedag och påbjudet kalas med alla tillbehör: ballonger, fiskdamm, glass, tårta, lekar, godis.
Och så skulle den stolte barnafadern visa sina nyförvärvade kunskaper. Han skulle trolla. Publiken, i sex-sjuårsåldern, var förväntansfull.
Det varade inte länge.

Knappt hade den svarta trollstaven lyfts förrän Sonen upphävde sin späda stämma.
-Jag vet hur pappa gör!
Vi hyschade. Maken gjorde en ny ansats.
-Jag vet visst hur han gör! sa barnet förtrytsamt.
Maken hade begått misstaget att visa trolleriboken. Vilket förkortade hans karriär som illusionist å det kraftigaste, ja man kan säga att det blev tvärstopp.

Själv utsätts jag dock för ett fenomenalt trick med ojämna mellanrum, ett trick som man verkligen försökt förklara för mig, men som jag absolut inte kan begripa.
Det utspelar sig när jag har tvättat, förslagsvis en lång bordduk.
Då ska den manglas.
Jag lirkar in den så slätt jag någonsin kan mellan valsen och mangelduken och låter maskinen ”svälja” den nytvättade. Fast min duk är längre än mangelns, så min duk slår några extra varv runt valsen.

Det är när jag anser att jag manglat färdigt som trolleriet sker.
Då kommer den där rena linneduken ut igen – fast nu ligger den inte längre inuti mangelduken , där den rullat in, utan under. Tämligen slät kommer den fram på fel ställe, medan jag rynkar pannan, lika lurad, lika oförstående, varje gång.
Rent och skärt trolleri, kom inte och påstå något annat!

Copyright Klimakteriehäxan