Det historiska valresultatet

Barack Obama har vunnit och blir USA:s president i januari nästa år.
Äntligen en icke-vit person på den posten, det är den allmänna glädjesucken världen över i dag. Gratulationerna strömmar in till demokraternas kampanjhögkvarter från alla och håll och kanter, jublet vill inte ta slut, analytikerna öser beröm över segraren, alla är överens: det är ett historiskt valresultat.

Men i själva verket är Obama väl högst trea på den där listan – även om de två föregångare jag känner till förstås hör hemma i fiktionens värld, så har de likväl haft viss betydelse.

Genombrottet kom redan 1964. Det var författaren Irving Wallace som lät den förste afro-amerikanen – fast då kallades han neger – vinna ett presidentval.
För Douglas Dilman i romanen "The Man" gick det inte alldeles lätt. Han fick utstå riksrätt, hamnade i samma delikata juridiska situation som Richard Nixon gjorde, fast Nixon undgick process genom att avgå (det är han för övrigt den ende amerikanske president som gjort).

Nummer två av de icke-vita presidenterna i Ovala rummet i Vita Huset var Matt Santos, också han demokrat. Santos hade latino-bakgrund och talade spanska, han var karismatisk och en outtröttlig kampanjmaskin.
Santos var förstås en skapelse i Aaron Sorkins fantastiska teveserie "Vita Huset".
Det påstås faktiskt att manusförfattarna till serien baserade Santos och hans republikanske motståndare på just Obama och John Mc Cain.

Hur det sedan gick för Matt Santos när han väl hade vunnit valet vet vi inte, eftersom serien las ner. Däremot vet vi, att Jed Bartlet - presidenten under större delen av teveserien - fick ett sådant genomslag att mängder av amerikaner trodde att han var den valde makthavaren på riktigt.
Röster har också höjts för att Bartletts politik hjälpt till att bereda vägen för demokraternas återkomst i Vita Huset.
Så där ser man: även påhittade presidenter kan betyda en hel del.
Fast Barack Obama, han är i alla fall på riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan