Det finns ett talesätt (hämtat ur bibeln) som går ut på att man ser ”grandet i sin nästas öga men inte i bjälken i sitt eget”.
Jag upplever just nu det motsatta. Ser inte att någon annan har den där lilla defekten. Och går omkring och hoppas att inte omvärlden ska upptäcka den där bjälken hos mig.
Den sitter visserligen inte i ögat, utan på hakan, men den förefaller vara stor som en takbjälke i ett sörmländskt sommartorp av lyxstorlek.
Visst är det fascinerande att ett enkelt hårstrå kan fånga ens uppmärksamhet så totalt!
Från ingenstans dyker det upp, handen uppfattar något litet i nyhetsväg i haktrakten. En närgången inspektion i spegeln ger besked: här har uppstått ett stycke skäggstrå.
Det är styvare än andra ansiktshår, det är mörkare, det syns. Och det KÄNNS, framför allt. Ett strå för mycket. Tantvarning!
Men: Om teve-programmet inte är av det allra bästa slaget, så finns Strået där att roa sig med. Man kan pilla på det medan man läser eller löser korsord. Den som svarar på mitt telefonsamtal ser ju inte att jag samtidigt som vi pratar är frenetiskt sysselsatt med att ruska på Strået. På bussen bjuder samma Strå på förströelse medan de röda ljusen och de dumdjärva cyklisterna försenar ankomsten till arbetsplatsen.
Vad ska nu slutet på historien bli? En ny karriär som Skäggiga Damen på cirkus? Nja, dit är det väl ändå en bit.
I stället måste ett beslut tas: rycka bort med roten eller klippa av?
Det finns förståsigpåare som hävdar, att varje Strå som rycks ut kommer tillbaka i kraftigare skepnad, beredd på ny kamp för sin överlevnad.
Och det finns förståsigpåare som hävdar, att ett avklippt Strå blir styvare och spänstigare för varje attack med saxen som det utsätts för.
Pest eller kolera, skulle man också kunna säga, i alla fall om man vill göra vardagen ännu lite mer dramatisk.
Ett Strå på hakan är ett tydligt stressmoment, det går inte att komma ifrån.
I väntan på beslut i frågan pillar jag lite mer på mitt. Nästan rogivande, faktiskt.
Hoppsan!
Tänk om jag helt enkelt hittat en ny och gratis anti-stressbehandling! Tänk om bjälken på min haka är något för min nästa att avundas, medan grandet i hans/hennes eget öga bara är en liten skitsak!
Ska fortsätta ruskandet en stund så får vi se …
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har en sådan bjälke på min haka också - det är hur jobbigt som helst! Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och dra i det om jag inte har hunnit plocka bort det, ungefär som en man som stryker fundersamt över sitt skägg. Hade jag varit man hade jag nog förmodligen suttit i min länsstol och strukit mitt skägg medan jag funderade över livets allvar. Bloggaren Annas Kaos har också strån på hakan och enligt henne kommer de från p-staven och det kan nog stämma, för mitt skägg dök upp i samma veva. Synd att de inte försvann när man plockade bort p-staven också...
SvaraRaderaDu har för övrigt en underbart bra blogg. Tack!
Hej Vanja! Tack för en himla trevlig kommentar!
SvaraRaderaJag har - fastän jag är aaaningen yngre än du - skaffat morrhår. Ett på var sida av munnen, men det högra växer snabbare.
SvaraRaderaDet kan förstås vara en mutation då jag lever i ett kattdominerat hushåll. De leder just nu med 3-1. ;o)
Ett strå?!?
SvaraRaderaHur är det med testosteronet?
Brukar trösta mig med att ju hårigare man är desto mindre är risken för benskörhet på äldre dar.
Ett strå kan verkligen inte vara nåt att bekymra sig över. Och så länge¨det är svart, så syns det ju när man vill ta bort det. Jag har ljusa, nästan osynliga, men vassa. Och det är svårt att måtta "på känn" med pincett!
SvaraRadera